HELVETESVECKAN PÅ SJUKHUSET

20 november, 2017

Jag gick under radarn nu senaste veckan som vi låg inne på sjukhuset, det vart för jobbigt helt enkelt. Då slår jag ifrån mig allt bara för att kunna fokusera där och då. Jag tänkte i alla fall reda upp lite vad som hände under veckan som vi låg inne, jag körde en live men många missade och för att undvika att samma fråga ställs flera gånger så kör jag ett inlägg här också!

Vi vart inlagda på onsdagen och jag fick på kvällen reda på att hon skulle opereras dagen efter.
Dom skulle söva henne och gå ner och kolla i strupen igen, samma undersökning som de gjorde första gången hon sövdes.
Men denna gång skulle de sänka toleransnivån och såg det minsta lilla skulle de operera bort det eftersom Aline var så himla påverkad av det. Vid tidigare undersökning gjorde man ingenting för det de såg ansågs vara under det normala och man hoppades på att det skulle växa bort. Men Aline gick inte upp i vikt och hade det väldigt kämpigt (de flesta av er har nog hört hur hon lät) Så nu skulle de göra om denna undersökning. Denna gången kändes det inte lika jobbigt för mig. Dels så var Krille med, och så var de inte fyra personer som försökte sticka henne inför operationen.
Denna gången så stack dom henne borta på operation, jag vet inte om dom är bättre på att sticka eller om de sticker när hon är sövd. Första sköterskan frågade om jag eller Krille ville följa med in och jag kände på en gång att jag inte ville göra det. Det skulle bli för mycket för mig, det skulle få bägaren att rinna över och jag skulle gråta ihjäl mig. Men sen sa narkosen att till barn under 6 månader får föräldrarna inte följa med in. Jag tänkte inte på att fråga varför.
När det äntligen var dags att gå till uppvaket så fick vi först höra att dom inte hade opererat. Då kände jag fan att jag vart förbannad! Men tack och lov innan jag hann ta ut det på någon så kom kirurgen och sa att de visst hade opererat, haha.
Dom förklarade att det satt som två hundöron i struphuvudet som de tog bort. Så de både klippte på något ställe och tog bort två ”hundöron”. Jag kände en sådan stor lättnad att de i alla fall hade gjort något denna gång! Och diagnosen heter Laryngomalaci, vilket är det vi misstänkt hela tiden att hon har.

Hon kvicknade till ganska snabbt på uppvaket, vi satt där 1,5 timme kanske. Och jag måste bara säga att jag ÄLSKAR, ja jag ÄLSKAR DIG JAKOB som jobbar på uppvaket på Akademiska! Så jävla underbar glädjespridare! Första gången när jag var själv och skulle lämna henne så var hela jag ett nervvrak och hans glada och skojfriska personlighet gjorde det så himla mycket lättare för mig att lämna henne. Denna gången var han lika glad och skojfrisk medan vi satt och väntade på att Aline skulle kvickna till. Han är verkligen rätt person på rätt plats så att säga.
Hon fick lite smärtstillande sen för man kunde se på henne att hon hade ont av att svälja, vilket inte var så konstigt.
Jag trodde att hon inte skulle vilja eller kunna amma men hon tog bröstet och ammade som aldrig förr!
Tidigare har hon inte kunnat amma så bra på grund av andningen. Hon har fått hålla andan och hets klunka så mycket hon bara kan innan hon har behövt kasta huvudet bakåt för att försöka dra in luft. Nu kunde hon amma felfritt!
Hon lät även lite rosslig men det var inte heller så konstigt med tanke på operationen.

  
Redan dagen efter märkte vi STOR skillnad på hennes andning, hon lät inte alls lika mycket och hade inte samma problem med indragningarna. Även om det idag fortfarande låter lite och ibland kommer det indragningar. Men ändå, STOR skillnad mot tidigare!

Känslan

Hela helgen sen var otroligt påfrestande för mig då hon skulle ha tillägg utöver amningen varannan timme. Vi amningsvägde, det vill säga väga innan och efter amning för att se hur mycket hon fått i sig. Problemet var att när de ökade mängden till 50 ml varannan timme så hann hon aldrig bli hungrig tills det var dags att äta igen. Så då ville hon inte amma! Hon åt lite granna sen vände hon bara bort huvudet och låg och kikade runt i rummet, kollade på mig och log och så vidare. Hon var verkligen mätt. Men det hon inte ammade skulle vi ge henne via sonden. Jag tyckte det var otroligt påfrestande att hon inte själv fick hinna bli hungrig och att jag behövde pumpa som en tok. Hon gick ner i vikt två dagar i rad vilket berodde på att hon varit sövd och fastat. Hon samlar på sig vatten som sedan försvinner. Sen bestämde läkarna att vi skulle börja sonda hela måltiderna istället för att amma. Jag vart väldigt arg och ledsen på samma gång! Det kändes som att vi blev tvingade till att sluta amma. Det kändes så himla orättvist och jag kunde inte se en enda vettig anledning till att vi skulle behöva sonda hela måltiderna..
Läkaren menade på att vi kunde amma mellan sondningarna, men det skulle hon inte vilja eftersom hon är så mätt.
Så jag kämpade med pumpen för att kunna pumpa ut hela måltiderna till henne. Vissa stunder kände jag bara för att ge upp, för att ge ersättning och bara gå och gräva ner mig och sova i tusen år. Men så är jag en sådan där envis jävel som efter lite gråt får tillbaka mitt jävlaranama, jag är en sådan som stångar pannan blodig om jag väl fått för mig för att kämpa. På både gott och ont så klart. Personalen var på mig att de skulle få ta Aline och ge två mål på natten så jag åtminstone kunde få sova fyra timmar i streck. Det slutade med att hon fick ersättning något mål för att en i personalen påstod att mjölken i kylen var slut.. Men så visade det sig dagen efter att det visst fanns, bara att personen varit slarvig och inte kollat ordentligt…. Jag tänker inte ens skriva vad jag tyckte och tänkte just då.
I två dagar gavs hela måltiderna via sond och jag levde vid pumpen. Kollade serier, käkade godis, drack kopiösa mängder och bara pumpade järnet.

Hennes levervärden såg inte så bra ut heller utan låg på rött och gjorde hela helgen. Det gör dom fortfarande, så vi ska ta nya prover i morgon. Det startades en metabolism utredning på henne, hon låg lite över normalvärdet men inte så pass mycket att det borde påverka hennes viktuppgång.

Nu har vi i alla fall fått ”energidricka” som innehåller lite extra näring för att hon ska komma ikapp viktmässigt.

Har jag missat något? Lämna gärna en kommentar i så fall så ska jag besvara frågan! <3

JAG HAR FÖRLORAT

20 november, 2017

3 månader har hunnit passera. I två av dessa tre månader har vi bott och pendlat mellan sjukhuset och hemmet. Jag kan känna viss sorg att hon redan hunnit bli tre månader och att vi missat hela den där gulli-gull första bebis perioden. Hon är snart ingen bebis längre, men det känns som vår resa börjar nu ungefär, som att hon borde vara en liten nyfödd nu. Men istället är hon redan tre månader. Jag har missat tre månader känns det som. Den här perioden på sjukhuset känns lite granna som en dimma, det känns luddigt. Dagar och nätter har mixas och blivit till ett. Jag har sovit minimalt och flertalet gånger trott att jag kommer få någon slags psykos eller tappa förståndet helt och hållet av att;
1. Vara inne på sjukhuset
2. Inte gå ut
3. Inte sova
4. Bristen på socialt samspel med andra
5. Ångesten över sövningar, provtagningar, röntgen, ultraljud och så vidare

Men nu står jag här och har än så länge ett hyfsat förstånd i behåll. Det känns som vår resa på sjukhuset börjar ta slut nu.
Som att livet kan börja! Men jag har förlorat dessa månader.

JAG BORDE VETAT BÄTTRE

20 november, 2017

En kan ju tro att jag som rutinerad trebarnsmor har tänket i systemet, det där med att ha med ombyten och så vidare. Jag menar vid det här laget borde jag väl ha lärt mig att småbarn gärna kan bjussa på en överraskning eller två i form av att skita, spy eller bara dreggla ned sig. MEN NEJ DÅ. Inte hade jag något ombyte med mig till teatern i lördags..
Det var bara att ta av byxorna och torka av bodyn med våtservetter så gott det gick och linda in ungen i filten. Teatern var inte inne i centrum så det fanns ingen affär i närheten jag kunde springa och snabbköpa ett par byxor heller.

3 MÅNADERS TJEJEN

20 november, 2017

3 månaders tjejen! 4310 gram och 60,8 cm mätte hon i fredags när vi var in till sjukhuset igen. Hon fick även inhalera koksaltlösning då hon började vara snorig och rosslig. Vi fick även nya direktiv vilket var att ge henne 30 ml extra i sonden var tredje timme och fortsätta med 100 ml av ”energidrickan” fram tills på tisdag, i morgon.
Då blir det ny vikt och nya prover för att kolla levern. Så håll tummarna för oss <3

PIPPI TEATERN LEVDE INTE UPP TILL FÖRVÄNTNINGARNA

20 november, 2017

I lördags var vi på Pippi teater, något som jag bokade redan i våras för att jag ville ha något att göra med de stora barnen efter att bebisen fötts. Men nu slutade det ändå med att hon följde med för att Krille jobbade, haha.
Min mamma och mina småsystrar var även med så vi startade dagen med en lunch på Pinchos, har du ätit där?
Sen for vi vidare till teatern. Jag vet inte om jag hade för höga förväntningar men jag vart lite besviken på teatern och tyckte att den inte var så bra. Det kändes lite halv dant på något sätt, alldeles för dyra biljetter för att matcha innehåll och kvalité skulle jag säga.
Men det var roligt att göra något med barnen som ändå uppskattade det!


Aline kollade med spänning på teatern i alla fall, kommer hon bli en sådan kulturmänniska som sippar rödvin och snackar teatrar och annat ”kulturigt” tro?

PERMISS FÖR EN DAG

16 november, 2017

Som jag har dåligt samvete för att jag inte uppdaterar min blogg! Jag vet att det är en skitsak egentligen, men det är ändå något som ligger där och gnager i mig när jag sitter där och ska pumpa och försöka slappna av.
Jag vet att min pappa säkert är smått grinig på mig för att jag inte hört av mig än, men det var så himla mycket de senaste dagarna. Jag känner mig slut som artist. Jag orkar inte ha kontakt. Jag orkar inte tänka på något annat än det som händer här just nu. Det blir som att kroppen sätter upp en borg och isolerar allt annat utanför. Det känns inte viktigt och som att det kan vänta. Blir någon sur så ja, då får jag handskas med det sen känns det som.
Vi är hemma på permiss idag i alla fall och ska tillbaka i morgon på förmiddagen igen för nya prover och check up.
Så återstår det att se om vi får fortsätta på permiss eller om vi till och med skulle bli inlagda igen. Jag har ingen aning.
Idag på min ”lediga dag” (från sjukhuset) har jag hundra saker att ta ikapp här hemma. Bland annat att skicka in momsrapporten för företaget som är försenad så jag kommer med stor sannolikhet få en saftig böter.. Och att försöka komma fram till försäkringskassan lär väl ta halva dagen.. minst.

Idag passar vi på att klä oss i något roligare än den vita sjukhus skjortan! Krille frågade varför jag skulle klä upp henne för att bara vara hemma. Men det gör ändå mycket för mig att inte bara gå omkring i sunk kläder, så jag tänker att det kanske är samma sak för henne! <3