Vad utlöste min förlossningsdepression och varför är det ett så hemligt ämne?

12 juli, 2015

Jag skrev en text kring min förlossningsdepression hos Aftonbladet efter avsnitt tio. Men jag tar med en del delar här, men vill du läsa hela texten finns den HÄR. Jag tänkte nämligen grotta ner mig lite mer på djupet, vad jag tror utlöste min förlossningsdepression.

 

 

 

 

 

 

 

 


Början på inlägget hos Aftonbladet

Jag börjar med min historia
De första sex månaderna mådde jag dåligt. Jag hade svårt att ta till mig Alfons som min, allt kändes så overkligt. När jag tittade på honom och sambon så kändes dom som en familj, dom var så fina ihop, dom passade ihop. Det såg så självklart ut, så naturligt ut. Men när jag stod där framför spegeln i hallen och kollade på mig och Alfons så kändes det inte som att han var min på samma sätt. Jag sökte aldrig hjälp och jag talade knappt om det med någon. Eller rättare sagt jag pratade inte med någon levande själ om mina känslor. Inte med min egen sambo ens. Jag hade super dåligt samvete över mina känslor och kände mig som en hemsk människa som kunde känna så där som jag beskrivit ovan och i avsnittet. Det gjorde jätte ont i hjärtat verkligen. Varför älskade inte jag mitt barn så som alla beskriver? Vart var mitt rosa fluffmoln? Jag var nog lite rädd att till och med min egen sambo skulle bli arg på mig och tycka att det var något fel på mig som kunde känna så om vår fantastiska son. Så jag höll tyst. Och skämdes. Tills den kvällen hemma i mammas soffa där jag tog denna bild på mig och Alfons. Som jag beskriver i avsnittet så var det här allt förändrades, vår vändpunkt. Jag tittade på bilden och gillade den, den var fin och förmedlade en kärlekskänsla. En känsla som jag egentligen inte kände, vilket fick mig att gråta och bryta ihop. Den kvällen hade jag och min sambo ett långt samtal. Och vet du vad? Han vart inte arg. Han tyckte inte att jag var dum i huvudet eller en hemsk människa. Han kramade mig. ”Men älskling, varför har du inte sagt något tidigare för så skulle vi gått igenom det här tillsammans” fick jag till svar. Efter att jag hade berättat för honom om hur jag kände så kunde han hjälpa mig på traven genom att komma med kommentarer om att jag och Alfons såg fina ut ihop och så vidare.
Tillslut började jag tro på det. Jag stod där framför spegeln i hallen och kollade på mig och Alfons och kände att vi nog passade ihop, det var nog han och jag ändå!

11358814_10152734656416534_89039071_n

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilden som fick allt att vända <3

Orsaken till min förlossningsdepression
Om jag ska gräva ordentligt så tror jag att orsaken till att de här känslorna kom upp från början, att min förlossningsdepression utlöstes, beror på att jag kände det som att jag missade hela förlossningen. Jag gick så djupt in i mig själv och blundade säkert 90% av förlossningen. Jag var på någon annan plats där jag fokuserade på andningen. På min plats där jag befann mig under hela förlossningen var allt bara svart. Jag hörde rösterna när personalen pratade i rummet, men allt var svart. Som att jag var i ett svart rum, jag var så himla super fokuserad att jag lämnade rummet ungefär, samtidigt som att jag var där rent hörselmässigt. Jag önskar faktiskt att sambon hade filmat, åtminstone en del, så jag hade kunnat kolla på förlossningen. Då hade jag kanske kunnat ta till mig Alfons på ett helt annat sätt utan att känna sorg över att jag ”missade” vårat första halvår tillsammans.

Varför är det så himla hemligt?
Varför är förlossningsdepression så himla hemligt och något som finns bak i skuggan? Varför berättas det inte mer om detta viktiga ämne, så att fler lätt kan känna igen symptomen och få hjälp i stället för att leva med det för länge?
Jag har pratat med några olika tjejer som också haft förlossningsdepression och fått lära mig saker jag inte visste.
Jag visste inte att det kunde gå så långt att en kan bli inlagd. Eller att en kan behöva börja med mediciner och inte klarar av vardagen. Det är super viktigt att veta om allt detta! Och att det faktiskt är normalt att det kan gå så långt. Det är inget tabu eller något att skämmas över, det måste lyftas!
Jag vill verkligen slå ett slag för att INTE SKÄMMAS! Det är inget fel på dig och du är varken en hemsk människa eller en dålig mamma. Du är fantastisk! Men du måste våga prata om det. Dra fram det från skuggan ut i ljuset! Om du inte är bekväm med att gå till en psykolog, gör som jag, prata igenom det med din sambo och lätta verkligen ditt hjärta. Som mitt motto lyder; Våga & Vinn!

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply zoofilia 12 oktober, 2015 at 06:05

    Hey very nice blog!

  • Reply http://www.youtube.com/watch?v=zG5jB6qDu7A 23 augusti, 2015 at 05:50

    Just wish to say your article is as surprising. The clearness in your post
    is simply great and i could think you’re knowledgeable on this subject.

    Fine with your permission allow me to grab your feed to stay
    up to date with impending post. Thank you 1,000,
    000 and please keep up the gratifying work.

  • Reply Emma 14 juli, 2015 at 21:32

    Hej när jag läser din historia o tänker tillbaka till när jag själv blev mamma ( 2012) så är jag säker på att jag också led av någon slags depression, förlossningen var rätt utdragen och när man väl kommit hem så sa alla att han enbart va lik min man. Tillslut kände man att man inte hade någon samhörighet med sitt barn, sökte aldrig hjälp men när jag blev mamma igen för ett halvår sen är känslan annorlunda älskar mina söner över allt annat man ska inte må dåligt över vad man känner och våga prata om det.

  • Reply Marie 14 juli, 2015 at 18:27

    Åh jag blir så glad att detta ämne kommer fram i ljuset.
    När jag fick min son efter ett katastrofsnitt i oktober 2013. Led jag länge själv av depression. Jag tog dock tag i det direkt för jag tyckte att detta kan ju inte vara på riktigt. Det är ju inte klokt?!
    De tog mig dock inte på allvar på BB. Vilket fick mig att vända mig till bvc för hjälp vilket tog tid. Hade panikångest när jag var själv med min son och jag känner än idag stor sorg över tiden jag missade när min son var liten. Att jag gick runt och grät och sa att han skullr vara lyckligare med sin riktiga mamma som älskade honom.
    Tycker det är konstigt att under hela min tid på mvc aldrig fått någon information om förlossningsdepression allt kom som en blixt från klar himmel…

  • Leave a Reply

    2 × 3 =