TISDAG – DEN VÄRSTA DAGEN

14 oktober, 2017

Jag var vaken hela natten fram till klockan 0730 på morgonen. Då tänkte jag försöka vila men efter 15 minuter så kom sköterskorna in och ville ta prover. Så det vart ingen vila för mig, haha. Däremot så kändes det som att jag skulle ha sovit i flera timmar. Jag pratade nu också med morgonpersonalen om att jag inte kunde förstå varför vi måste fortsätta vänta i flera timmar tills läkarna kom och skulle gå sin rond. För dom skulle ändå inte göra något mer än tidigare fyra läkare gjort, det vill säga den vanliga hälsokollen. Men jag fick inte bestämma och tillslut, närmare 11 så kom äntligen läkarna till oss. De gjorde precis det jag trodde dom skulle göra och sa sedan att de skulle skicka en remiss till Näs folket. Dom sa att vi garanterat skulle få komma dit under dagen, men att vi var tvungna att vänta på svar om vilken tid. Hela tisdagen var den värsta dagen för Aline att andas. Hon kunde knappt amma överhuvudtaget utan att det slog lock i andningen och hon inte fick luft. Hon hade det väldigt jobbigt denna dagen och tillslut kändes det som att hon själv började ge upp. Hon grät som att hon verkligen var ledsen. Inte skrik-panik så som bebisar kan. Utan ett ganska tyst men så himla ledsamt gråt. Jag hade panik på insidan och tyckte så synd om henne, men vi skulle snart få komma till rätt folk. Det höll mig flytande.
På eftermiddagen vid 15 tiden får jag veta att vi inte kommer få komma till Näs folket, det fanns ingen tid för oss.
Jag kunde inte någonstans förstå hur det inte kunde finnas tid, hon kan ju för bövelen inte andas och inte äta! (nu hade hon ju sonden men amma kunde hon inte)

Krille var tvungen att åka hem för att hämta barnen från dagis och jag var återigen själv. Jag försökte vila ännu en gång, men det vart bara en kvart eller tjugo minuter denna gång också, jag behövde kissa och sen kunde inte jag somna om. På kvällen hade jag teven på och slö kollade på något program och så bara kände jag hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Jag skrev till Krille att jag trodde jag skulle bryta ihop snart. Att jag bävade inför nästa gång Aline skulle vakna och behöva kämpa och gråta så där ledsamt igen, jag skulle inte fixa det. Jag skulle också börja gråta om hon gjorde det.

Denna natt ville sköterskorna att jag skulle hoppa över att amma något mål så de kunde sonda hela måltiden istället, för de tyckte att jag behövde sova. Men nej tack, det var jag inte ett dugg intresserad av! När klockan var 00 så var jag så trött att jag började sitta och nicka till. Då lyckades jag faktiskt få en timmes sammanhängande sömn. Sen lyckades jag få ihop ytterligare en timme under natten, men en upphackad timme fördelat på resten av natten.

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

sex − fem =