Browsing Tag

intervjuer

”Nu förstår jag att det viktigaste i livet är att må bra”

1 oktober, 2014

Anorexi är en typ av ätstörning som innebär att du kontrollerar vad du äter så kraftigt att du svälter dig själv. Du tycker att du är tjock även om du väger mindre än de allra flesta. Du är mycket rädd för att gå upp i vikt och tänker ständigt på vad du ska eller inte ska äta. Jag har pratat med Sofie som har varit sjuk i lite mer än tre år nu och Izzy som var sjuk i fem år.
Att äta en halv granola bar och ett halvt äpple låter kanske jätte lite i dina öron, men för Izzy var det ett dagsintag av föda på en hel dag när det var som värst för henne.
Sofie såg alltid till att ligga på ett kaloriunderskott, hon åt aldrig mer än 1000 kalorier om dagen när det var som värst.
Vad tror ni att det var som orsakade att ätstörningen började för er?
Sofie: För mig handlade det om missnöje. Missnöje på grund av höga prestationskrav, men också ett missnöje med kroppen och livet i allmänhet. Jag ser det delvis som en utbrändhet och ett sätt att hitta någonting man kunde vara ”bäst” på – bäst på att vara smal.
Izzy: Det är svårt att veta vad som orsakade att jag utvecklad en ätstörning. Men jag har alltid haft låg självkänsla och jag hade en period där jag försökte hitta vem jag var, jag kände mig vilsen och hade ingen kontroll.  Jag har en annan sjukdom som heter Cystic Fibros och jag var väldigt sjuk på grund av det och kände att jag inte hade någon kontroll i mitt liv. Så jag började kontrollera min mat och träning.

När insåg du själv att du hade ätstörningar?
Sofie: Det var när jag hade gått ned ca 8 kg, men jag kunde inte börja äta igen fast jag nått min ”målvikt”. Jag ville bara bli smalare, och insåg att jag tränade för att kompensera och gjorde allt för att spara in på kalorier.
Izzy: Det var inte förens jag började kämpa mot friheten och att bli fri från min ätstörning som jag verkligen insåg att jag var sjuk. Tidigare ville jag inte inse att jag var sjuk, jag trodde bara att jag var lite onormal och att jag inte behövde mat för att leva. Men ungefär tre till fyra år efter att jag utvecklade anorexia så insåg jag verkligen att jag var sjuk.

Var det inte någon i er närhet som märkte något?
Sofie:
Jo, det var flera personer, bland annat min dåvarande pojkvän la märke till mitt drastiska viktras. Mina föräldrar pratade med mig så småningom, och när jag träffade min faster, som själv har haft ätstörningar, förstod jag själv att jag hamnat i skiten. Vänner kommenterade om hur smal jag blivit, och några utav de närmaste förstod nog ganska snart vad som var på frågan.
Izzy: Det var min syster som märkte att jag spydde. Men i mitt fall tog det nästan två år innan någon la märke till mitt beteende, jag svälte mig själv, övertränade och spydde.

ätstörningFöre och efter bild på Izzy

Ni bodde hemma under tiden ni vart sjuka, hur ”gömde” ni er ätstörning för resten av familjen?
Sofie: Jag gömde den inte direkt när det väl blev uppenbart för mig att jag var sjuk. Däremot ville jag ju inte visa att jag fortsatte träna och gå ned i vikt, så jag tränade på raster och i samband med skolan. När jag vägde mig såg jag till att ha tyngre kläder och dricka mycket vatten.
Izzy: När jag var i skolan så åt jag aldrig och min mamma jobbade ofta sent på kvällarna. Min syster var ofta borta på kvällarna hon också, så ingen märkte att jag inte åt och tränade väldigt mycket. Jag sa ofta att jag inte var hungrig och så gömde jag mycket mat för att slippa undan med att äta. Jag hade på mig stora kläder och mjukis kläder så att ingen hemma skulle se att jag hade gått ner i vikt.

Hur kom ni ifrån er ätstörning? Var fick ni hjälp någonstans?
Sofie: Mina föräldrar uppmärksammade mitt beteende och så småningom och jag fick kontakt med skolsyster som hänvisade mig till länsenheten för ätstörningar. Jag gick i behandling, på öppen vård, i Gävle i nästan två år. Men det som hjälpte mig mest var nog när jag började blogga. Jag ville berätta för andra som var sjuka hur det faktiskt kan vara att bli frisk, och jag ville motivera andra till det. Jag hjälpte mig själv genom att hjälpa andra. Samtidigt hjälpte det att hålla fokus på framtiden, vad jag ville uppnå och att jag faktiskt behövde äta och gå upp i vikt för att klara av det. Jag ville inte kasta bort mitt liv egentligen. Små steg ledde till stora, ljuset började sakta men säkert att skymta bakom de svarta ätstörningsmolnen, och till sist var jag stark nog att leva livet själv.
Izzy: För mig var det så att jag först blev inlagd på ett barnpsykiatriskt sjukhus där jag spenderade 2 månader sängliggandes. Jag matvägrade och fortsatte att gå ner i vikt, tillslut fick jag ligga med sond i 3 veckor. Några veckor senare blev jag inlagd igen fast på Mando meter kliniken. Där spenderade jag två år, jag vart inlagd 5 gånger och fick dagvård 3 gånger innan jag blev utskriven.

Om ni blickar tillbaka, hur ser ni tillbaka på tiden då ni hade ätstörningar?
Sofie: Jag kan förstå, men samtidigt inte. Jag kan förstå att det var svårt att börja äta mer och sluta kompensera, men samtidigt kan jag inte förstå hur jag kunde tro att jag skulle bli tjock om jag åt lite mer. Det är en hemsk sjukdom och det tar lång tid att bli riktigt frisk. Det tog lång tid för mig innan jag gick upp i vikt och ibland önskar jag att jag tagit tag i det snabbare, för ju längre man lever med sin ätstörning, desto svårare blir det att få bort tankarna.
När jag tänker tillbaka ser jag vilken svag själ jag var. Hur kunde jag göra så mot mig själv? Samtidigt tror jag att det har varit en nödvändig resa att gå igenom, även om det har varit plågsamt.
Izzy: När jag blickar tillbaka till när jag var sjuk så känns det som en helt annan person. Det var inte jag som svälte mig själv, som försökte ta mitt eget liv eller började gråta när vi skulle äta eller handla mat. Jag spenderade nästan fem år med att slösa bort min tid. Så många saker jag sa nej till och undvek för att jag inte ville äta eller att det skulle störa mina rutiner. Men samtidigt skulle jag inte ändra det.

ätstörningSofie och några av hennes favorit citat

På vilket sätt tror ni att den tiden i ert liv påverkat den person ni är idag?
Sofie: Jag har lärt mig så mycket mer om vad som är viktigt att värdera i livet. Förut handlade allt om att vara bäst och tjäna mycket pengar till exempel. Nu förstår jag att det viktigaste i livet är att må bra. Jag har lärt mig att det inte finns några misstag, bara nya erfarenheter.
Izzy: Det jag har gått igenom har gjort mig till den personen jag är idag. Nu är jag stark, både fysiskt och psykiskt, så mycket hälsosammare, gladare och har mycket erfarenhet som jag kan dela med mig utav! Nu när jag är frisk så hjälper jag många som har varit i samma situation som mig. Och jag tycker det är superbra att jag kan använda min historia och det jag har gått igenom för att hjälpa andra!

Vad skulle ni ge för tips till andra som har ätstörningar?
Sofie: Sök hjälp, våga testa och göra förändringar så fort som möjligt! Ju längre man drar ut på det, desto svårare blir det. Och, det finns ingen ”botten”, det finns inget ”tillräckligt sjuk”. Är du sjuk så är det enda du ska sträva efter att bli friskare. Det är där glädjen och lyckan i livet finns. Acceptera också att det inte alltid går bra och att man får må dåligt. Så må dåligt ibland, men låt också de jobbiga tillfällena stärka dig och ge dig ett nytt jäklar anamma att bli frisk.
Izzy: Tips som jag skull ge är som Sofie säger, att våga fråga om hjälp. Också att erkänna för sig själv att man är sjuk, att det du gör inte leder till lycka eller hälsa. Det kan och kommer bli bättre! Men det måste vara personen som är sjuk som väljer att bli frisk, annars kommer man spendera flera år med att bara vela fram och tillbaka. Man måste bestämma sig för att bli frisk och då hela tiden kämpa mot rösten i huvudet!

———————————————————————————-
Eftersom ätstörningar ofta kommer smygande kan det vara svårt att själv se och förstå när det börjar handla om en sjukdom. Om du känner igen dig i flera av de här punkterna kan det handla om en ätstörning och då bör du söka hjälp via skolhälsovården, en ungdomsmottagning, barn- och ungdomspsykiatrin eller en vårdcentral.

  • Du bantar och blir mer och mer upptagen av dina matvanor och din vikt.
  • Du skjuter upp måltider, äter långsamt eller vill äta ensam.
  • Du äter oregelbundet, hoppar till exempel över frukosten eller äter stora mängder ”förbjuden” mat när du är ensam.
  • Du tränar överdrivet mycket.
  • Du har svårt att koncentrera dig i skolan eller på arbetet.
  • Du är kritisk till sin kropp.
  • Du utvecklar olika tvångsbeteenden, som särskilda sätt att äta vissa saker.
  • Du känner dig nedstämd eller har ångest.
  • Du skadar dig själv eller har självmordstankar.
  • Du gör dig av med det du har ätit genom att till exempel kräkas.
    (www.1177.se)

 

Jonna Stefanius – En förälders värsta mardröm

20 september, 2014

Jonna Stefanius och Fredric Nilsson hade en riktig liten solstråle till dotter. Emma var världens gladaste bebis, hon var ett riktigt litet busfrö och alla ”hyss” hon gjorde var med glimten i ögat. Att Emma var sur tillhörde ovanligheterna och hon var alltid glad mot alla hon mötte!
Den 20e juli 2012 var Emma lite gnälligare än vanligt, men hon hade tandsprickning och var lite förkyld. Vanliga bebis besvär med andra ord, så det var inget som vi tänkte på eller tyckte var konstigt, berättar Jonna.
-Emma gick och lade sig klockan 20:00 som alltid. Eftersom hon hade tand sprickning fick hon Alvedon innan läggdags. Hon brukade vakna vid 00 snåret, vilket hon gjorde även den här natten, det var som vilken kväll som helst förutom att hon va väldigt varm. Inte febrig och slö utan bara varm. Vid 01 tiden hade hon somnat i min famn efter att ha fått natt vällingen, då gick jag o lade henne i sin säng. Sen satt jag uppe med Fredric en stund till innan jag gick och la mig. Fredric sa att han hade varit in till henne precis innan klockan 03, innan han gick och la sig, och då levde hon.

10708236_10204736557163661_98318679_n
Emma fångad på bild när hon gjorde hyss med glimten i ögat, hon fick inte röra växten men gjorde det ändå.

-Klockan 08:58 vaknade Fredric, och tyckte det var väldigt konstigt att ingen av oss var uppe ännu! Han skulle gå in och kolla till Emma, när han öppnade dörren till hennes rum så förstod han genast att något inte stämde. Han kollade till henne och såg, SÅG, att Emma var död! Han fick PANIK, sprang in i vårat sovrum och skrek ”JONNA vakna. EMMA ÄR DÖÖÖD, EMMA ÄR DÖÖÖD; Faaan faaan faaaan!” I ren panik vaknar jag och rusar in i hennes rum och jag ser att Emma ligger på mage i sängen med huvudet halvt ner i kudden med nappen i munnen. Jag tror att jag skaka henne och sa ”EMMA, vakna!” Jag har minnesluckor från den morgonen men jag tror att jag bar ut Emma i vardagsrummet och skriker till Fredric att ringa 112. Samtidigt som han försökte i panik ringa till 112, så gjorde jag HLR på Emma samtidigt som jag pratade med henne ”Emma vakna nu! Vi ska ju kolla på Musses klubbhus och dricka välling och sen väcka pappa ju! Mommo kommer snart.. vi ska ju till Kolmården idag! Emma.. vakna nu..”  Men jag visste, någonstans bak i huvudet att Emma faktiskt var död. Emma var blå runt munnen, kall och stel. Fredric fick inte ur sig ett endaste förstående ord, så jag fick ta luren samtidigt som jag gjorde HLR. Ambulansen var precis runt hörnet, när dom fick larmet, så inom 2 minuter var dom uppe hos oss.
Vad hände när ambulansen kom?
-Det enda dom gjorde var att sätta en grej på fingret på henne för att se om de fanns någon puls. ”Tyvärr, det är för sent
Ingen puls och inget återupplivningsförsök gjordes. Jag har en minnesbild av att Fredric sitter i soffan och gråter och en ambulansman tröstar honom. Själv satt jag vid Emma och sa ”snälla Emma, vakna nu, dags för morgon välling”
Allting är huller om buller, minnes luckor hit och dit. Jag minns att Emmas farbror var upp till oss för han såg ambulansen utanför o förstod att något var på tok. Fredric och jag ringde till våra föräldrar och berättade vad som hade hänt. De är vad jag kommer ihåg av morgonen den 21 juli 2012 som förstörde hela vår värld.

jonna ledsen

Sen for ni till sjukhuset, vad hände där och vad sa läkarna?
-Vi åkte i varsina ambulanser, Emma i en och vi föräldrar i en annan. Dom hann före oss till barnakuten och hade gått upp till avdelningen med Emma. När vi kom upp till avdelningen visade sköterskorna oss till rummet där emma låg, rummet lääängst ner i korridoren i en avdelning som var stängd, där låg hon i en sjukhussäng. Jag minns att jag gick ut och mötte upp min mor och tillsammans gick vi in och satt hos Emma. Läkare, sköterskor och kurator kom in och ”tröstade oss”. Läkarna förklarade bara liksom att sådant här händer, men inte ofta. De berättade att Emma inte led när hon gick bort, jag minns att jag frågade läkaren om hon dog på grund av att jag inte rapade henne innan läggdags. I mitt huvud trodde jag väl att hon hade blivit liten igen och behövde rapas. Jag tänkte ifall hon hade kvävts av spyor. Men läkaren sa att det inte var så. Vi satt hos Emma ett par timmar och de sade att vi kunde ringa när som helst när vi ville se Emma. Dagen efter träffade vi Emma igen innan hon åkte till Uppsala för obduktion.
Plötslig spädbarnsdöd är rätt ovanligt i Emmas ålder?
– Ja det är ovanligt, läkaren förklarade bara att det händer tyvärr att barn rycks bort utan förklaring även i Emmas ålder. Vi träffade ena ambulanssjuksköterskan ca 1 månad efteråt när vi skulle till barnavårdscentralen och hämta Emmas journaler. Han sa att aldrig under hans 22 år som ambulansvårdare har han sett eller hört detta ske, att ett så ”gammalt” barn dör utan förklaring.

plötslig spädbarnsdöd
Emmas gravplats

Hur var första tiden efter begravningen, att återgå till vardagen?
-Första tiden efteråt var väldigt tuff, en dag i taget, det är de vi tar.  Jag försökte orka andas, en minut i taget. En period kom jag i en svacka och direkt någon nämnde Emmas namn, så gick jag därifrån. Jag stängde ut världen runtomkring. Jag klarade inte av att höra någon prata om Emma för jag ville liksom inte förstå att just de som hade hänt verkligen hade hänt. Ville inte förstå det, kunde inte förstå det. Jag kan inte beskriva hur ont det gjorde och gör. När man ibland inte kan andas på grund av paniken när jag inser att Emma faktiskt är död. Begraven och inte är här hos oss. Jag har trott flera gånger att jag ska tappa fotfästet och bli galen, för hur fan överlever man utan sitt barn?! Och dessa frågor utan svar. Varför dog vår dotter? Vår helt friska nyblivna ettåring?

Nu har du ett till barn, en liten dotter som heter Ehlina och föddes den andra juli i år. Hur gick tankarna kring att bli gravid igen?
-Det är förs nu när Ehlina föddes som jag vågade tänka på livet som någonting ljust och inte som någonting jag längtar ska vara över. Men att bli gravid var läskigt. Ända från dag ett tills Ehlina föddes var jag rädd att hon skulle dö i magen. Rädslan att ha förlorat ett barn och få ett till är obeskrivligt, panik. ”Tänk om” dök upp och dyker fortfarande upp än idag.
Jag är världens lyckligaste och kanske också världens räddaste mamma. Så underbart att se Ehlina och följa med i hennes utveckling men på kvällarna kommer rädslan. Jag är mer orolig för plötslig spädbarnsdöd idag än vad jag var när Emma levde. Jag och Fredric har skaffat ett andningsalarm som registrerar varje andetag Ehlina tar. Så det är lite lugnande i alla fall. Men jag klarar inte av att sova själv med Ehlina hemma. Jag måste ha någon hos mig ifall min sambo inte är hemma. En vacker dag måste jag ju självklart våga, men inte ännu.

Emma kollage

 Jonnas tips till dig som varit med om samma situation
1. ALLA känslor är okej. det är okej att skrika, det är okej att gråta, men framför allt; det är okej att få våga vara glad mitt i sorgen.
2. Ta emot all den hjälp som människor erbjuder, om de så är vården eller familj.
3. Prata med andra i liknande situationer. På Facebook finns det grupper för oss som har förlorat ett barn där man kan finna tröst och förståelse. Någon som vet vad man går igenom, man slipper känna sig ensam.
———————————————-
För att läsa mer om Jonna och hennes vardag, klicka in på hennes blogg.

En fredag och två intervjuer

24 april, 2014

Sitter uppe med en kopp te och går igenom lite material och skapar material tills i morgon.
Jag har en fullspäckad dag i morgon!
Kl 07 ska jag närvara vid en föreläsning.
Kl 11 är det dags för intervju 1.
Kl 14 är det dags för intervju 2.
Kl 1930 ska jag gå på stand up.
Så det blir en grymt rolig dag i morgon med två suuuuuuper intressanta intervjuer! Ska bli så intressant att höra deras historier!

Nu ska jag smutta vidare på mitt te och arbeta klart för att sen hoppa ner i säng så jag inte är en total zombie i morgon! 🙂
God natt på er!

intervjuer

Mediamamman.se finns nu på facebook

7 april, 2014

Nu har jag skapat en sida på facebook som ni gärna får gå in och gilla! 🙂
Där kommer jag att göra efterlysningar av personer till intervjuer, lägga upp ämnen att diskutera och så kommer tävlingar att komma upp!

Research:ar

23 mars, 2014

Här sitter jag och gör lite research till intervjuer och äter mörk choklad 🙂
Den här veckan har några spännande saker att bjuda på så jag ser fram emot den!
Nu ska jag ta och skriva klart och sen hoppa i säng så jag får lite sömn innan Alfons vaknar 🙂
God natt!

Utökad kategori

13 mars, 2014

Jag har gjort en utökad kategori som heter jobb/krönikor/intervjuer!
Och alldeles strax kommer första krönikan upp!
Ska bli kul att göra det här! 😀