Browsing Tag

Intervju

Jonna Stefanius – En förälders värsta mardröm

20 september, 2014

Jonna Stefanius och Fredric Nilsson hade en riktig liten solstråle till dotter. Emma var världens gladaste bebis, hon var ett riktigt litet busfrö och alla ”hyss” hon gjorde var med glimten i ögat. Att Emma var sur tillhörde ovanligheterna och hon var alltid glad mot alla hon mötte!
Den 20e juli 2012 var Emma lite gnälligare än vanligt, men hon hade tandsprickning och var lite förkyld. Vanliga bebis besvär med andra ord, så det var inget som vi tänkte på eller tyckte var konstigt, berättar Jonna.
-Emma gick och lade sig klockan 20:00 som alltid. Eftersom hon hade tand sprickning fick hon Alvedon innan läggdags. Hon brukade vakna vid 00 snåret, vilket hon gjorde även den här natten, det var som vilken kväll som helst förutom att hon va väldigt varm. Inte febrig och slö utan bara varm. Vid 01 tiden hade hon somnat i min famn efter att ha fått natt vällingen, då gick jag o lade henne i sin säng. Sen satt jag uppe med Fredric en stund till innan jag gick och la mig. Fredric sa att han hade varit in till henne precis innan klockan 03, innan han gick och la sig, och då levde hon.

10708236_10204736557163661_98318679_n
Emma fångad på bild när hon gjorde hyss med glimten i ögat, hon fick inte röra växten men gjorde det ändå.

-Klockan 08:58 vaknade Fredric, och tyckte det var väldigt konstigt att ingen av oss var uppe ännu! Han skulle gå in och kolla till Emma, när han öppnade dörren till hennes rum så förstod han genast att något inte stämde. Han kollade till henne och såg, SÅG, att Emma var död! Han fick PANIK, sprang in i vårat sovrum och skrek ”JONNA vakna. EMMA ÄR DÖÖÖD, EMMA ÄR DÖÖÖD; Faaan faaan faaaan!” I ren panik vaknar jag och rusar in i hennes rum och jag ser att Emma ligger på mage i sängen med huvudet halvt ner i kudden med nappen i munnen. Jag tror att jag skaka henne och sa ”EMMA, vakna!” Jag har minnesluckor från den morgonen men jag tror att jag bar ut Emma i vardagsrummet och skriker till Fredric att ringa 112. Samtidigt som han försökte i panik ringa till 112, så gjorde jag HLR på Emma samtidigt som jag pratade med henne ”Emma vakna nu! Vi ska ju kolla på Musses klubbhus och dricka välling och sen väcka pappa ju! Mommo kommer snart.. vi ska ju till Kolmården idag! Emma.. vakna nu..”  Men jag visste, någonstans bak i huvudet att Emma faktiskt var död. Emma var blå runt munnen, kall och stel. Fredric fick inte ur sig ett endaste förstående ord, så jag fick ta luren samtidigt som jag gjorde HLR. Ambulansen var precis runt hörnet, när dom fick larmet, så inom 2 minuter var dom uppe hos oss.
Vad hände när ambulansen kom?
-Det enda dom gjorde var att sätta en grej på fingret på henne för att se om de fanns någon puls. ”Tyvärr, det är för sent
Ingen puls och inget återupplivningsförsök gjordes. Jag har en minnesbild av att Fredric sitter i soffan och gråter och en ambulansman tröstar honom. Själv satt jag vid Emma och sa ”snälla Emma, vakna nu, dags för morgon välling”
Allting är huller om buller, minnes luckor hit och dit. Jag minns att Emmas farbror var upp till oss för han såg ambulansen utanför o förstod att något var på tok. Fredric och jag ringde till våra föräldrar och berättade vad som hade hänt. De är vad jag kommer ihåg av morgonen den 21 juli 2012 som förstörde hela vår värld.

jonna ledsen

Sen for ni till sjukhuset, vad hände där och vad sa läkarna?
-Vi åkte i varsina ambulanser, Emma i en och vi föräldrar i en annan. Dom hann före oss till barnakuten och hade gått upp till avdelningen med Emma. När vi kom upp till avdelningen visade sköterskorna oss till rummet där emma låg, rummet lääängst ner i korridoren i en avdelning som var stängd, där låg hon i en sjukhussäng. Jag minns att jag gick ut och mötte upp min mor och tillsammans gick vi in och satt hos Emma. Läkare, sköterskor och kurator kom in och ”tröstade oss”. Läkarna förklarade bara liksom att sådant här händer, men inte ofta. De berättade att Emma inte led när hon gick bort, jag minns att jag frågade läkaren om hon dog på grund av att jag inte rapade henne innan läggdags. I mitt huvud trodde jag väl att hon hade blivit liten igen och behövde rapas. Jag tänkte ifall hon hade kvävts av spyor. Men läkaren sa att det inte var så. Vi satt hos Emma ett par timmar och de sade att vi kunde ringa när som helst när vi ville se Emma. Dagen efter träffade vi Emma igen innan hon åkte till Uppsala för obduktion.
Plötslig spädbarnsdöd är rätt ovanligt i Emmas ålder?
– Ja det är ovanligt, läkaren förklarade bara att det händer tyvärr att barn rycks bort utan förklaring även i Emmas ålder. Vi träffade ena ambulanssjuksköterskan ca 1 månad efteråt när vi skulle till barnavårdscentralen och hämta Emmas journaler. Han sa att aldrig under hans 22 år som ambulansvårdare har han sett eller hört detta ske, att ett så ”gammalt” barn dör utan förklaring.

plötslig spädbarnsdöd
Emmas gravplats

Hur var första tiden efter begravningen, att återgå till vardagen?
-Första tiden efteråt var väldigt tuff, en dag i taget, det är de vi tar.  Jag försökte orka andas, en minut i taget. En period kom jag i en svacka och direkt någon nämnde Emmas namn, så gick jag därifrån. Jag stängde ut världen runtomkring. Jag klarade inte av att höra någon prata om Emma för jag ville liksom inte förstå att just de som hade hänt verkligen hade hänt. Ville inte förstå det, kunde inte förstå det. Jag kan inte beskriva hur ont det gjorde och gör. När man ibland inte kan andas på grund av paniken när jag inser att Emma faktiskt är död. Begraven och inte är här hos oss. Jag har trott flera gånger att jag ska tappa fotfästet och bli galen, för hur fan överlever man utan sitt barn?! Och dessa frågor utan svar. Varför dog vår dotter? Vår helt friska nyblivna ettåring?

Nu har du ett till barn, en liten dotter som heter Ehlina och föddes den andra juli i år. Hur gick tankarna kring att bli gravid igen?
-Det är förs nu när Ehlina föddes som jag vågade tänka på livet som någonting ljust och inte som någonting jag längtar ska vara över. Men att bli gravid var läskigt. Ända från dag ett tills Ehlina föddes var jag rädd att hon skulle dö i magen. Rädslan att ha förlorat ett barn och få ett till är obeskrivligt, panik. ”Tänk om” dök upp och dyker fortfarande upp än idag.
Jag är världens lyckligaste och kanske också världens räddaste mamma. Så underbart att se Ehlina och följa med i hennes utveckling men på kvällarna kommer rädslan. Jag är mer orolig för plötslig spädbarnsdöd idag än vad jag var när Emma levde. Jag och Fredric har skaffat ett andningsalarm som registrerar varje andetag Ehlina tar. Så det är lite lugnande i alla fall. Men jag klarar inte av att sova själv med Ehlina hemma. Jag måste ha någon hos mig ifall min sambo inte är hemma. En vacker dag måste jag ju självklart våga, men inte ännu.

Emma kollage

 Jonnas tips till dig som varit med om samma situation
1. ALLA känslor är okej. det är okej att skrika, det är okej att gråta, men framför allt; det är okej att få våga vara glad mitt i sorgen.
2. Ta emot all den hjälp som människor erbjuder, om de så är vården eller familj.
3. Prata med andra i liknande situationer. På Facebook finns det grupper för oss som har förlorat ett barn där man kan finna tröst och förståelse. Någon som vet vad man går igenom, man slipper känna sig ensam.
———————————————-
För att läsa mer om Jonna och hennes vardag, klicka in på hennes blogg.

Özz Nûjen svarar på era läsarfrågor

7 september, 2014

Under intervjun med Özz Nûjen så hade jag med mig tre läsarfrågor. Så här svarade Özz på era frågor.
DSC_00031

Vilken är din favorit komiker i USA?
– Det ändras ju men Joan Rivers är jättebra tycker jag. Hon är gammal men jävligt rolig.
Louis CK är grym för han är väldigt produktiv. Det är väl dom.

Du vågar ju säga vad du tycker, men finns det tillfällen när du känner rädsla för att provocera farliga människor?
– Du vet ju inte vem som är farlig, det vet man ju aldrig. Den som du tror är farlig kanske är snällast och tvärtom, det vet man aldrig. Jag tänker inte så, jag kan inte vara något annat än mig själv och om jag går omkring och bara tänker och planerar och funderar hur jag ska göra, då är jag inte mig själv längre. Och då tappar jag lusten. Och om det händer något farligt får man väl ta det då, och hittills har jag ju inte dött.

Vad har du för syn på polisens skyddande på SVD och SD´s demonstrationer?
– jag tycker personligen att alla människor har rätt till skydd. Nu skyddar vi dom som är emot demokratin egentligen. Och i vårt land har vi bestämt att en får vara rasist även om jag inte tycker att rasism är en åsikt, det är faktiskt ett brott emot det samhälle som vi kommit överrens om som bygger på alla människors lika värde. Om vi då har den inställningen, alla likas värde, så har även alla människor rätt att få protestera, demonstrera och göra sin röst hörd, alla människor även om deras åsikt mynnar ut i att jag inte har det värdet eller att jag inte ens får finnas som människa. Men den som är i behov av skydd ska få skydd tycker jag oavsett dennes åsikt tycker jag.

10672207_623206641132818_8477808141451356110_n

Özz Nûjen – JA, man kan skämta om allt

5 september, 2014

Någon sitter en bit bort och spelar på ett piano, annars är det än så länge folktomt denna onsdag kl 12:00. Jag och Anne sitter uppe i teaterbaren och pratar om vad vi kan förvänta oss utav Två herrars tjänare som vi ska få se premiären utav när Özz Nûjen kommer fram, presenterar sig och sätter sig mittemot oss.
Efter lite småpratande så kommer vi igång och börjar prata om teater och att lära sig manus.
Özz Nûjen är just nu aktuell med Två herrars tjänare och även Spindelkvinnans kyss som har premiär i oktober, en månad senare bara. Hur är det att öva och läsa in sig på två manus så tätt?

– I Två herrars tjänare spelar jag Truffaldino som alltid är positiv, glad och i all misär ser han hopp. I den andra rollen spelar jag Molina som är en äldre homosexuell man som är fängslad för det. Han är mera lugn och kritisk och ser svart på framtiden. Så det är helt olika karaktärer och det underlättar en del! Det är mycket text, men jag använder mig av kroppsminnet, en rörelse ger en lång textradda. Rörelsen ger texten liksom, så jag gör en liten koreografi!
Uppsala stadsteater
Özz Nûjen som Truffaldino i Två herrars tjänare

Du har studerat radioproduktion precis som jag har, vad tror du om radion? Är det ett döende medie eller finns det en framtid?
– Ja men kolla på alla podcasts, det är ju radio fast med lite sämre kvalité, haha. Jag personligen tycker att radio är det sanna bildmediet. Om en filmregissör gör en scen och så berättar han såhär till exempel; Kristina gick i sin favorit skog, och så ser vi bilden av Kristinas favorit skog, som då egentligen är regissörens favorit skog vi får se. I radion om man säger att ”Kristina gick i sin favorit skog”, då får du själv en bild av hur hennes favorit skog är och det får varje lyssnare, du blir inte påmålad någon bild utan du skapar den inre bilden själv. Därför tycker jag att radion är det sanna bildmediet.

Om du kunde gå in i en annan människas kropp, vem skulle du välja då?
– Jag skulle jättegärna vilja förstå mig själv, haha, på fullaste allvar! Jag hade nyss en lång sms konversation med en tjej som skrev att jag inte förstår henne och jag kände bara att; nej men jag förstår inte ens mig själv, jag kommer aldrig förstå någon annan människa när jag inte ens förstår mig själv! Vi går omkring ett helt liv utan att vi inser vilka vi är, vad vi vill, vad vi ska göra, hur vi mår, vi går omkring som öppna sår och försöker läka andra.
Vi har inte ens läkt oss själva, inte ens tagit hand om oss själva, vi letar efter halmstrån, och hela tiden har vi inte förstått hur vi själva funkar och så ska vi försöka förstå någon annan. Om jag då gick in i någon annans kropp hade det inte hjälpt mig ett dugg för jag har inte ens förstått mig själv, haha!
Så jag önskar att jag förstod mig själv på riktigt, att kunna förstå mina tankar bättre, förstå varför agerar jag såhär och såhär.
Özz Nûjen
Om Özz Nûjen bara fick äta en maträtt i ett helt år skulle han välja korianska bibimbap, vad skulle du välja?

Den dagen du dör, och förmodligen kommer till himlen, vad tror du gud eller vem som nu sitter där uppe kommer säga till dig?
– Vad fan gör du här? Hur kom du in? Har du kommit hit för att förstöra här också? Oavsett vart jag hamnar efter att jag dött så kommer dom undra vad fan jag gör där tror jag, det brukar vara så, säger Özz och skrattar.

Har du något signum eller något som utmärker dig?

– Jag har fått frågan ”Kan man skämta om allt?” På den frågan har jag ett svar som jag tycker att jag är ganska nöjd med. Det går såhär: Ja man kan skämta om allt, men allt man skämtar om är inte ett skämt och allt skämtande blir inte alltid roligt, och det är det som är det roliga med skämtandet.

Özz Nûjen
But first, let me take a selfie!

Intervju med Hanna Stjärne, chef på UNT

27 juni, 2014

Igår så mötte jag och Anne upp en kvinna som heter Hanna Stjärne som jobbar som chef på UNT som är en lokaltidning som ges ut i och runtomkring Uppsala.
Hanna Stjärne är verkligen en super duktig kvinna, hon har gjort så mycket inom både radio och tidning.
Visste ni att hon år 2002 vart vald till SR P1´s yngsta chef någonsin i radions historia?
Intervjun kommer komma upp lite senare då jag ska transkribera den och sen bygga upp den 🙂
Både jag och Anne kommer att publicera intervjun.

Här är några bilder från intervjun med Hanna Stjärne från igår.
UNT  UNTUNT

Intervju med kvinnlig media chef

26 juni, 2014

God morgon!
Igår var en dag full med möten, den här veckan har gått så fort för jag har haft något inplanerat varje dag!
Och nu sitter jag och ska ta och förbereda det sista innan jag åker in till stan.
Jag ska möta upp Anne och sen ska vi intervjua en stor kvinnlig chef inom mediabranschen! Det ska bli riktigt roligt.
Hoppas ni får en bra dag!

Eva-lill Åkerlind – Cancern förändrade mitt liv, positivt!

22 juni, 2014

Det var en solig fredag eftermiddag som jag träffade Eva-lill Åkerlind på Café Linne i Uppsala för att få höra hennes historia om hur bröstcancern vart hennes utväg ur en omedveten självdestruktiv livsstil. Vi beställde en varsin smoothie och satte oss ner vid ett bord på uteserveringen i det varma fina vädret. Och det slog mig, vilken utstrålning Eva-lill har! Hon sprider glädje och lugn omkring sig, det känns som att hon har hittat sig själv och är i harmoni och nöjd med livet. Men så har det inte alltid varit. Lagom när vi får in våra smoothies som vi beställde börjar Eva-lill berätta.
Jag har alltid varit en ledartyp, jag jobbar som lärare på en skola och sen har jag en salong där jag också är en huvudperson som ska ha koll på allt och leda allt och lösa allt.
Sen håller jag i kurser för frisörer. Jag löser hela tiden en massa. Men jag har aldrig bett någon om hjälp. Utan jag löser mina problem själv. Jag ringer inte mina vänner om jag känner mig stressad etc. Jag hade inga gränser, på nått konstigt sett har jag varit som någon slags supermänniska.
Man vågade nästan inte ge mig en klapp på axeln för jag har utstrålat att jag inte behöver någon hjälp. Jag har nog snarare utstrålat att jag är en slags supermänniska som klarar allt på egen hand.

Hur kunde en typisk dag se ut för dig i ditt gamla liv, kan vi väl kalla det!
-Från det till att jag vaknade till jag gick och la mig var det hela tiden någonting, jobb, sms, samtal, mail, jag sprang mellan allting hela tiden. Och sen hemmet, handla , laga mat, tvätta, städa, göra läxor. Ja helt otroligt egentligen, det låter helt omänskligt.
När jag startade salongen för 2,5 år sen så jobbade jag samtidigt heltid som lärare.
Så jag kunde sitta och åka på lunchrasten från skolan ner till salongen för att jobba lite.
Eller så åkte jag hem efter mitt heltidsjobb och lagade mat och startade en maskin tvätt samtidigt.
Då kunde jag åka ner till salongen och jobba, och sen när jag kom hem kunde jag hänga upp tvätten.
Jag hade alltid sådana planeringar för att hinna med så mycket som möjligt. Det kändes ungefär som att jag sprang och släckte småbränder hela tiden. Här brinner det mest nu, oj då måste jag dit och släcka den elden först och oj sen måste jag dit och släcka den elden då tar jag det först.
Tänk den känslan att springa mellan sådär hela tiden. Jag vart stressad av att ha sommarlov som lärare, så jag jobbade mer på salongen i stället. Jag vart rastlös om jag inte hade något att göra.

Varför tror du att du gjorde som du gjorde, varför levde du sådär?

-Jag tror att det var ett sätt för mig att hålla en slags ångest borta, att hela tiden hålla mig sysselsatt.
Ångesten för att få ekonomin gå runt som ensamstående. Men samtidigt har jag aldrig haft problem med ekonomin heller, antagligen för att jag jobbat två jobb samtidigt, jag har ju mer än en heltidslön.
Men jag är rädd att jag ska få en dålig ekonomi, därför jobbar jag alltid lite mer för att vara på den säkra sidan. Jag vet att jag är helt själv. Jag har ingen att gå till om det skulle krisa med pengar.
Så det har varit viktigt för mig att känna att jag kan klara mig själv.
Och kanske lite prestationsångest också, att jag har svårt att säga nej och sätta gränser om folk vill ha min hjälp.

Vi smuttar på våra smoothies ungefär som att vi båda tänker på något.
Och när jag satt där och tänkte så kände jag bara att, ja pengar kan verkligen sätta en stor stress och press på en! Men du, hur började det hela med cancern då?

-Det började med att jag låg i soffan och kollade på tv förra våren. Jag har en fransk bulldog, så kom han och skulle kliva över mig och då trampade han mig på bröstet, mera mot mitten av bröstkorgen men ändå på bröstet. Jag fick ett blåmärke där, stort som en femkrona ungefär. Sen när blåmärket gick bort så tyckte jag att det såg ut som en skugga där på samma ställe. Jag tyckte det var lite konstigt och började klämma och titta och undersöka, och när jag började klämma ihop bröstet så såg det ut som en inbuktning, lite som en cellulit.

I samma veva fick Eva-lill hem en kallelse till rutinkontroll på mammografi i slutet på maj. Hon berättade om händelsen och att det såg konstigt ut efter blåmärket. Du fick komma tillbaka och ta kompletterande bilder, vad hände sen?
-Då sa läkaren att man inte kunde se något avvikande på bilderna men att dom skulle kolla med ultraljud för att vara på den säkra sidan. Jag märkte att dom hittade något för läkaren började klicka en massa och kolla osv. Mycket riktigt, då hittade dom 4st tumörer som låg i området där jag hade fått blåmärket jag berättade om tidigare.
Det måste ha varit tufft under ultraljudet att ändå känna på sig att ”shit dom har hittat något”. Hur gick ni vidare sen, du och läkaren?
-Via biopsi så sög dom ur och skulle ta prov. Och det är bara om tumören är över 1 cm som det är risk för spridning och min största tumör som dom hittade var ju 1 cm. Så jag ville gå till operationen på en gång ungefär. Men det är ju bara att vänta och vänta. Jag fick vänta 2 veckor till svaren kom. Och då visade det sig att den största på 1 cm bara var torkat blod som tur var, så det var väl från blåmärket men jag hade en tumör som var på 6mm som visade att det var cancer.
Hur kändes det då? Lite lättnad ändå över den stora på 1 cm kan jag tänka mig, men samtidigt fick du veta att du faktiskt hade cancer. Hur kändes det att få det beskedet?
-Ska jag dö nu tänkte jag. Jag började tänka på barnen, dom är 13 och 21 år.
Hur ska dom klara sig? Hur ska jag göra med salongen, ska jag lägga ner den eller sälja den? Mycket praktiskt började jag tänka.
Sen när jag fick beskedet att jag inte skulle behöva cellgifter och att dom ville operera bort en tårtbit av bröstet bara så kom jag in i det här att jag kanske inte skulle berätta för någon, för det har aldrig synts på mig att jag har varit sjuk. Jag kanske bara gör operationen och sen kör jag bara på som vanligt med jobben tänkte jag. Men jag är glad att jag inte valde den vägen. Men jag fick en tanke att jag skulle hålla det hemligt.
Vad skönt att få höra att du inte skulle behöva gå igenom en resa med massa cellgifter! Och dom opererade bort den där tårtbiten av bröstet som tumörerna satt i?
-Ja precis, men dom vart då osäkra på om det var någon agressiv form av cancer, och det började pratas om att jag kanske skulle behöva cellgifter i alla fall som skulle ta väldigt hårt på kroppen och på hjärtat och då vart det som en helomvändning och en djupdykning ner igen liksom. Jag trodde att det skulle vara klart vid det här laget, att det skulle vara över. Plus att de upptäckte mer cancer i vävnaden så dom ville tabort hela bröstet i stället för den lilla tårtbiten som det var sagt från början. Det var riktigt jobbigt, jag gick ner mig ordentligt. Jag kunde inte äta, jag bara grät.
Du opererade bort hela bröstet i slutet på augusti 2012. Hur vart det sen?
-Efter det så läkte allt ihop fint och jag tänkte att nu blir allt som vanligt. Jag blir mitt gamla vanliga jag och ska återgå till min vardag. Men sen så vart det inte så! Det vart inte som vanligt.
Jag har jobbat jätte mycket i många många år, jag har haft två jobb men nu kände jag att jag inte klarade av det längre och jag ville inte gå upp i det tempot igen heller.
Hade det varit förr hade jag varit jätte stressad av att bara sitta hemma och vara sjukskriven. Men nu är jag inte stressad längre, det ska mycket till innan jag ska bli stressad ens. Jag är mycket lugnare som människa nu.

Nu i efterhand, skulle du kunna säga att du på något sätt är glad att du fick cancern?
-Ja hade jag inte fått cancer så hade jag fått en hjärtinfarkt eller något annat tror jag. Det hade aldrig gått att fortsätta i det tempot som jag gjorde. Jag vill inte vara den där supermänniskan längre, det känns jätte skönt, befriande!

Om du jämför ditt liv innan cancer med ditt liv efter cancer, vad skulle du säga är dom största skillnaderna?
-Jag lyssnar nog mer på mig själv och vad jag vill. Innan var det mer att jag måste tänka på den personen annars kanske den blir ledsen osv. Nu kan jag säga det att nä men du jag orkar inte, kan vi ta det en annan kväll? Och ingen blir ledsen eller sur för det! Och så är jag inte stressad och så har jag ingen ångest längre! Jag pratar inte så mycket om jobb längre heller. Det gjorde jag jämt innan.
Jag vill inte vara med så mycket folk längre som förut, jag vill inte stå i centrum hela tiden längre.
Nu är jag mer att jag tycker att det är roligare att träffa folk som vänner, och inte folk som är jobbrelaterat. Det behöver inte vara där det är stim och stoj mera. Nu mer i lugn och ro.

 Varför tror du att ångesten försvann?
-Jag hade mycket förväntansångest kanske vi kan kalla det, jag tänkte till exempel att  jag kunde inte åka till fjällen och åka skidor, tänk om jag skulle ramla och bryta armen, då kan jag ju inte jobba!
Men nu har jag åkt skidor, och det har jag inte gjort på 10år.
Sen när jag har varit sjukskriven från salongen så har jag tänkt att åh hur ska det gå med mina kunder och hur ska det gå med det och det och det. Men jag har ju märkt att det har ju löst sig fast jag inte hela tiden är med och är spindeln i nätet.
Det låter som att du kanske lärt dig lita mer på andra?
-Ja! Jag har kunnat släppa på mitt kontrollbehov. Jag känner att jag fått som ett nytt liv! Och det är jätte skönt, jag tar det lugnt nu och låter folk hjälpa mig!
Ja du känns väldigt glad och lugn, harmoniskt, nöjd med livet!
-Tycker du det? Tack! Det är så det känns nu också!
Jag hade även ett förhållande innan cancern som jag bröt upp efter jag blivit frisk från cancern.
Det funkade liksom inte längre. Jag förändrades. Han passade liksom inte in längre i mitt nya liv.
För han hade ju förväntningar på att jag skulle vara som jag var innan cancern, och det var jag ju inte. Så då hade jag ingen lust att förklara mig eller ursäkta mig. Jag har kanske blivit lite mer egoistisk nu.
Innan så tänkte jag väldigt mycket på den jag var i ett förhållande med och försökte passa upp på den osv. Men jag känner att jag orkar inte det längre, jag vill göra som jag vill känner jag.
Och det känns skönt, det känns som att jag har kunnat landa i mig själv.
Så om jag ska ha ett förhållande nu efter cancern så kommer det bli med en helt annan typ av människa än jag tittade efter innan cancern. Nu kommer det vara någon som jag kan känna mig lugn och trygg med och inte känna att jag måste va på ett speciellt sätt eller prestera.
Jag känner ingen panik med att träffa någon heller.
Min yngsta son har också utvecklats i det här kan man säga. Han hjälper mig jätte mycket hemma nu. Inget tjat om att det är jobbigt eller tråkigt. Allt har utvecklats till något positivt!

Tror du att det var en slump att just du fick cancer?
-Jag tror att kroppen reagerar på nått sätt, det var kroppens sätt att säga till mig. Jag tror att jag fick cancer pga hur jag levde. Och det fick jag faktiskt bekräftat för jag var uppe på Masesgården i februari genom bröstcancerföreningen. Då var vi 10 kvinnor från olika delar av sverige.
Jag fick lära mig att att det är 75% som har den hormonella cancerformen, och av alla dom så är det stressen man har gemensamt. Och det tar ungefär 10-12 år att bygga upp det här höga stresshormonet. Alla berättade sin historia, och alla var sådana som jag kallar supermänniskor som jobbar och stressar mycket.
Och de senaste 5 åren så har den hormonella bröstcancern ökat med 20%.
Tror du att det kan vara i samband med det här att man som kvinna ska vara både hemmafru och ha en bra karriär samtidigt?
-Ja gud ja! Man ska ju inte bara vara hemma med familjen. Och så fort barnet är fött så ska man träna och komma i form, man ska inte vara förslappad. Man ska ju ha ett bra jobb också, man ska ju inte nöja sig med att sitta i kassan på ica utan har du inga mer mål? Hur kan du vara nöjd med det? Så det är helt sjukt hela samhället. Och sen ska man pressa barnen att få bra betyg osv. Så det är så himla mycket som stressar folk idag.
Men den här veckan på Masesgården hjälpte verkligen mig, att träffa dom här personerna, och dom har ju också varit som mig, varit duktiga supermänniskor. Nu satt vi där, allt var väldigt prestigelöst. Man satt och delade med sig och grät.
Så jag tror att jag fick cancern som ett slags stopp, att det räcker för dig nu.

Har du några tips till andra ”supermänniskor”?
-Jag sitter inte som en polis och säger åt andra att dom måste lugna ner sig som vissa leker rökpoliser. Att åh vet du hur farligt det är att röka, du måste sluta. Jag tror att man måste komma till den punkten själv, där man känner att det räcker. Det spelar ingen roll att någon säger åt en. Man måste upptäcka det själv, men våga stanna upp och lyssna på kroppens signaler och när du upptäcker dom, våga förändra!