Browsing Tag

Intervju

Hur gör Jonas Hallberg? – Videointervju

19 maj, 2015

Jag tror att de flesta av oss någon gång undrat hur Jonas Hallberg bär sig år för att alltid vara så glad och sprudlande. I videon från Stockholm Beauty Week 2015 där jag tog med mig era läsarfrågor till kändisstylisten Jonas Hallberg får du svaret! Och vad är egentligen den värsta modemissen en kan göra enligt Jonas Hallberg?
Ljudet är lite sisådär, mikrofonen var på vift.



Jonas Hallberg
Vi roade oss lite i bilen. När jag blir stor ska jag också ha en diskokula i min bil.
Jonas Hallberg är precis en så härlig människa som han framstår som i TV. Tänk att ha en alldeles egen livslevande Jonas Hallberg i garderoben (utan att låta creepy) och kunna plocka fram vid behov för att (förutom med syftet att se till att en är faaab) tanka energi och glädje utav! Vilken härlig människa jag skulle vara då.

Peppy Pals – Världens första digitala EQ spel

18 mars, 2015

Spelet Peppy Pals är världens första digitala EQ spel som har fått många priser och belöningar runt om i sociala medier, bland annat 4 av 5 i en recension som gjordes i Gomorron Sverige i SVT. Vilken utmärkelse är ni mest stolta över?
-Att ha vunnit Reach For Change är det vi är mest stolta över. Det är väldigt många sociala entreprenörer som söker varje år och antagningsprocessen är rätt så gedigen.

Hur kom ni först på idén till Peppy Pals? 
-Att lära ut EQ, emotionell intelligens, är inte obligatorisk i skolan och i takt med att barn skaffar sig fler och fler aktiviteter och föräldrarna arbetar heltid kände jag att den viktiga kvalitetstiden med barnen minskade. Som mamma saknade jag ett lekfullt verktyg som kunde inspirera till samtal med mina barn om vänskap, känslor och empati. Ett verktyg som kunde vara tillgänglig i både hemmet och på skolan. Barn älskar spel och lek så det var så jag kom på att man kunde spelifiera EQ så att barnen kan ha roligt medans de lär sig något djupare.

Hur lång tid tog det från idé till färdig produkt?
-Det tog 4 år från idé till att vi lanserade vårt första Peppy Pals (länka gärna till hemsidan) spel. Våra spel är tillgängliga i både iOS och android. Jag är inte utvecklare själv så jag fick börja med att skapa ett team som hade den kompetens jag själv saknade.

Har något varit svårare eller lättare än ni först tänkte er?
-Det är ju innovation vi håller på med så förutom att hitta finansiering så vi kan fortsätta skapa spel, krävs det mycket testning och avstämning med föräldrar, barn och experter inom psykologi och EQ för att till slut skapa något som barnen älskar och som även har hög kvalitet när det gäller EQ innehåll.


peppy pals
Vill du testa på Peppy Pals tillsammans med ditt/dina barn som är i åldern 2-6 år? Kontakta mig vid intresse så får du testa gratis! Finns ett begränsat antal gratis koder som jag kan ge bort, så först till kvarn!

 

 

 


				
					
				
		
				
												
	

Live for the weekend – Med siktet mot festivaler

4 mars, 2015

Live for the weekend är ett band som består av Henrik Karlsson och Fredrik Palm, båda två 25 år gamla med siktet på festivaler. De kände inte varandra innan, utan träffades under en inflyttningsfest hos en gemensam vän. Strax därefter startade de bandet Live for the weekend och de släppte sin första låt för ungefär ett år sedan på Spotify. Eftersom att de pluggar så har det inte funnits pengar över till marknadsföring. Så berätta hur ni har tagit er framåt.
-Ja, låtarna har spridit sig väldigt bra ändå, våra låtar finns på spotify och även på iTunes, Google play med mera. Vi har kontaktat bloggare och så har vi medverkat i både radio och tidning som blivit en skjuts framåt. Vi jobbar hela tiden mot drömmen som är att kunna spela på olika festivaler över hela världen, berättar Henrik Karlsson.

Har ni någon drömfestival och hur ska ni uppfylla er dröm att spela där?
-Summerburst, Tomorrowland, Way out west, etc. Det finns många festivaler som vi vill spela på! Vi har nyligen påbörjat sökandet till festivaler, det är där man vill spela för det är bra stämning och allt är bara kanon, berättar Fredrik Palm. Henrik fortsätter;
-Vi nätverkar oss fram till arrangörerna för festivalerna. Ett stort kontaktnät är viktigt att bygga upp och arbete pågår just nu.

Live for the weekend

Och ni grabbar har nyligen skaffat er en manager, grattis! Vad betyder det för er att ni har fått en manager?
-En manager är viktigt eftersom det är en kvalitetsstämpel på att det vi gör är bra. Vi är verkligen glada över att en så driven samt fokuserad person som vår manager är, har valt att jobba med just oss. Samarbetet är nyligen påbörjat och vi hoppas att det kommer ge stor vinst till oss alla tre. Vi jobbar som ett team och sammanhållningen är mycket bra.
Anser ni att det är nödvändigt med en manager eller klarar man sig bra ändå?
-En manager behövs när det börjar bli fler och fler spelningar. Det vill säga en duktig person som kan koppla ihop bandet med rätt spelningar samt agera spindeln i nätet. En manager är dock inte nödvändigt i början, men vi känner att vi behöver det nu och då hade vi turen att träffa på vår manager, avslutar Fredrik.

———————-
Här kan du lyssna på Live for the weekend och deras senaste låt. Gillar du det kan du lyssna vidare på Spotify, Itunes, Google+ med mera.
Live for the weekend finns även på facebook

 

Edward af Sillén – Den filosofin lever jag mitt liv efter

27 februari, 2015

En gråmulen dag stod jag utan för Uppsala stadsteater med barnvagnen och väntade på Anne. Vi hade bokat möte på stadsteatern för att träffa Edward af Sillénen riktig solstråle visade det sig senare. Edward af Sillén är en man som gjort många saker bakom kulisserna, han har jobbat med både teater, musikaler och shower, som både manusförfattare och regissör. Jag var nyfiken på att höra hur Edward nått fram till den plats där han befinner sig idag.
– Det har varit en ganska brokig resa. Det kanske alla säger som är i den här branschen, men eftersom att jag har rört mig i så många olika sammanhang så har den kanske blivit extra brokig. Jag har alltid velat jobba med underhållning. Det började med en stor förkärlek för skådespeleri på teater och film. Som 13-åring var det svårt att riktigt förstå att möjligheten fanns att bli manusförfattare, berättar Edward.

Han beskriver hur han som barn såg på skådespelare och tänkte att det var just detta han ville göra. Efter skådespelarutbildningen jobbade han i några år, trots en växande scenskräck – den slags ångest som kanske alla skådespelare kan få innan de går upp på scenen, men för honom försvann inte scenskräcken. Den fanns där hela tiden uppe på scenen.  I samband med att han arbetade med en pjäs som hette Geten tillsammans med Susanne Reuter och Mikael Nykvist, kom vändpunkten. Edward berättar; Jag tänkte, att fan, jag borde ju njuta utav det här, älska det här! Men det gjorde jag inte. Jag njöt mer av att vara bakom scenen och prata med de andra skådespelarna, och undersöka temat i föreställningen. Jag började skriva manus och sketcher. Bland annat arbetade jag med olika stand-up komiker. På krogshowen REA träffade jag Sissela Kyle som jag arbetat med mycket sedan dess. Och på den vägen är det.

mediamamman
Så här kan det se ut när en mediamamma gör en intervju

Det låter som om allt varit så lätt och flutit på så himla bra när du berättar om din resa! Har det verkligen varit så lätt?
-Det här är 12 år sedan nu, och då när jag blickar tillbaka så minns jag bara det lätta och roliga. Men det var verkligen jättetufft. Samtidigt minns jag glädjen att få komma in på REA som manusförfattare. Det var så stora namn och stora manusförfattare som arbetade där men jag fick också chansen att skriva sketcher. Jag kämpade jättemycket med de här sketcherna och i början var de inte tillräckligt bra. Men så lyckades en sketch komma med och den skulle framföras live på scenen. Jag stod längst bak i salongen och svettades och trodde att alla skulle bua. Men när sketchen gick igång och folk klappade händerna och skrattade – den känslan kommer jag aldrig att glömma! Det är väl som en drog nästan den känslan. Sedan dess har jag skrivit väldigt mycket för kvinnor: Petra Mede, Sissela Kyle, Susanne Reuter, Pia Johansson. Och Petra Mede blev min väg in till melodifestivalen!

Du har ju, tillsammans med en kollega, skrivit manus till filmen Medicinen som hade premiär den 29 augusti i år. Kan du berätta mer om dig och filmen, finns det någon koppling?
-Filmen bygger på en bok. Den handlar om att allting finns i oss, allt det vi behöver har vi alla tillgång till i oss själva. Vi måste bara få självförtroendet och tro att vi kan göra det.  Det är allt för mycket i vår värld idag utav negativitet och skepticism, tycker jag. Man säger hellre ”nej, men det där går inte” än att säga ”yes, det där kan du göra, försök göra det!” Och jag ser hela mitt liv på det sättet för jag har ingen formell utbildning i att arbeta som manusförfattare, jag har inte gått någon manusutbildning. Jag har heller inte gått någon regiutbildning. Men jag har alltid velat få jobba med det här, velat få syssla med det här. Jag har läst på, jag har tittat, intresserat mig för och brunnit för detta, och på så sätt tagit mig dit, med andra ord trott på att jag kan göra det. Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att du kommer att göra en film och medverka i Eurovision song contest, så hade jag aldrig trott på det. Men det har hänt och jag tror extremt mycket på hjärnans egen kraft så länge man matar den med självförtroende. Det finns inget mer destruktivt än folk som inte tror på en, för då gör man ju inte det själv heller.
edward af sillén

Jag blir lite nyfiken, kan du berätta om din barndom, för det låter som, och jag får känslan av, att du har både ett bra självförtroende och en bra självkänsla.
-Jag växte upp som ensamt barn, adopterad från Brasilien. Mina föräldrar och jag är väldigt tighta, och de har alltid stöttat mig i att göra det jag brinner för. Vi har alltid höjt varandras självförtroende.

Hur ställer du dig själv till adoption, är det något du skulle känna tänka dig i framtiden?
Jag är väldigt pro adoption. Mina föräldrar har alltid varit öppna med att jag är adopterad. Ibland när man träffar folk som inte kan så mycket om adoption så kan de uttrycka sig dumt, i stil med ”De där som du bor hos, kan du prata med dem?”  Men, snälla rara, så funkar det inte alls! Att uppfostra någon är att vara en förälder. När min mamma ser mig i ögonen så ser hon sig själv, och jag pratar som min pappa. Jag är gay, och det innebär att adoption är något naturligt som jag kanske själv kommer att använda mig utav och då blir det något vackert, som en slags circle of life, tycker jag!

edward af sillén & mediamamman

Hur var skolan för dig, vilken roll hade du?
– Jag hade rollen som roliga killen i skolan. Jag hade inte samma självförtroende då, som barn var jag inte tuff, jag var nog ganska töntig, lekte mycket för mig själv, läste mina böcker, såg mina teaterföreställningar. Humorn märkte jag tidigt var mitt vapen. Genom skämten fick jag vara med de tuffa killarna för de tyckte att jag var rolig. Jag var inte cool och jag hade inte en flickvän, men jag fick de att skratta, så då fick jag hänga med dem. Jag gjorde min grej, men jag hade ändå väldigt kul i skolan.

Vad är det bästa med att skratta och skämta?
-Skrattet är den närmsta vägen mellan två människor, tror jag. Inget är så mäktigt som skrattet. Det upptäcker jag ofta när jag reser runt i världen själv. Jag älskar att resa själv. Man kan befinna sig i en annan kultur, helt ensam, omringad av främlingar. Och så plötsligt händer något lustigt, något oväntat. Man börjar skratta, och så märker man hur någon annan också skrattar. Och så plötsligt står man där och skrattar tillsammans. Den gemenskapen man får med den personen, där och då, är magisk. Vi båda upplever någonting, tillsammans, just nu. Spelar ingen roll hur trivialt det må vara, skrattet är närmsta vägen mellan två människor. Jag tror att humor och vänlighet är den starkaste kraft som finns. Den filosofin lever jag mitt liv efter.

 

 

Linus Holm – Musiken är min terapi

15 januari, 2015

Redan som liten hade han ett starkt intresse för musiken, när han var åtta år skrev han sin första låt som handlade om hunden Fanny. 2015 är tjugoåriga Linus Holm från Nyköping aktuell med sin debutskiva ”Personligt”.
Det har inte alltid varit en lätt väg men det är via musiken som Linus Holm kan bearbeta händelser som han gått igenom i livet. Musiken fungerar som en terapi och i samband med att låten senare bli färdig och släpps så kan han även släppa själva händelsen och gå vidare. Det är så Linus ser sin musik, som terapi för honom själv. Hur har musiken fått denna betydelse för dig?
– Musiken är och var en viktig del i mitt liv. Jag tyckte aldrig om sport eller så, jag gillade att sjunga. Jag mobbades av de andra barnen i skolan för att jag var annorlunda och det gjorde att intresset för musiken bara växte. Jag fick ofta frågan av lärarna om jag ville sjunga på avslutningarna och när jag gjorde det blev klasskamraterna allt mer taskiga, men jag slutade aldrig! Jag tyckte det var roligt, men samtidigt ensamt då folk vände ryggen mot mig. Det var då jag började skriva musik, jag skrev om hur mobbningen var. Och det hjälpte mig och gjorde att jag kände mig mindre ensam.
Hur menar du med att folk vände dig ryggen?
-Jag tror att en av anledningarna kan ha varit avundsjuka. Det verkade irritera folk att jag blev tillfrågad när det gällde avslutningar till exempel. Avundsjuka är väl det enda jag kan komma på. Jag försökte ibland få vara med när de andra lekte, men jag var alltid tvungen att göra olika test för att få vara ”en i gänget”. Det kunde vara allt från att cykla utan hjälm för en brant backe till att springa framför en bil. Jag var liten och visste ju inte bättre. Men avundsjuka är nog en del men vissa verkade tycka att det var roligt att trycka ner mig.

Linus Holm

Har du låtit denna negativitet kommit åt dig och påverka din skapar glöd?
-När jag växte upp lade jag av med musiken då en del ofta gav taskiga kommentarer, det vart för mycket. Men under tiden då jag flyttade runt ofta började jag skriva igen. Och jag märkte att jag faktiskt mådde bättre av att skriva än när jag inte gjorde det. På mitt behandlingshem satt jag ofta på nätterna och skrev text efter text. Men jag sjöng aldrig. Det var av en slump som min musiklärare hörde mig sjunga när de andra eleverna hade gått hem. Han övertalade mig att följa med till musiksalen och efter det spelade vi in mina texter med musik. Då återfick jag även glädjen av att sjunga och jag började må mycket bättre!
Hur går det till när du skriver en text, vad händer i huvudet?
-Då jag skriver som mest är under natten, utomhus med en eller två cigaretter. Då sitter jag med mobilen och bara skriver. Nästan alla texterna till låtarna på skivan har skrivits på just det sättet. Ibland kan jag skriva flera texter samtidigt, men jag använder inte alla texter. Har ett helt block med texter som jag inte gjort en enda låt av. Men jag älskar verkligen att skriva.

Linus Holm

Om du får drömma, hur vill du att ditt liv ser ut om 5 år?
-Jag hoppas att jag på ett eller annat sätt jobbar med musik. Men jag skulle även kunna tänka mig att arbeta som författare. Jag älskar att skriva och inte bara låt texter. Även dikter och noveller. Mitt mål innan jag fyllt 30 är att jag ska ha en hund. Jag vill ha en svart labrador och den ska heta Krita. Om jag får drömma vill jag vara signad på ett skivbolag, åka på livespelningar, träffa människor, sälja skivor etc. Det hade varit nice! Vill jag nå dit måste jag jobba stenhårt och det är jag beredd att göra. Men samtidigt får man inte glömma bort att ha kul under tiden och det har jag!

På fredag den 16 januari kommer din låt Repeat ut på Spotify och övriga musiktjänster. Har du något speciellt minne du alltid kommer bära med dig från perioden du spelat in din debutplatta?
-Att välja ut ett speciellt minne är skit svårt, det finns så mycket! Men det bästa minnet är nog ändå när vi repade inför festdagarna i Nyköping. Jag och studion fick gå upp på stora scenen tillsammans och spela låtarna. Det minnet kommer jag absolut komma ihåg. Det var dessutom första gången jag fick stå på scen med ett live band. Det var stort!

———————————————-
Vill du höra mer från Linus Holm?
Facebook 
YouTube
Instagram

”Nu förstår jag att det viktigaste i livet är att må bra”

1 oktober, 2014

Anorexi är en typ av ätstörning som innebär att du kontrollerar vad du äter så kraftigt att du svälter dig själv. Du tycker att du är tjock även om du väger mindre än de allra flesta. Du är mycket rädd för att gå upp i vikt och tänker ständigt på vad du ska eller inte ska äta. Jag har pratat med Sofie som har varit sjuk i lite mer än tre år nu och Izzy som var sjuk i fem år.
Att äta en halv granola bar och ett halvt äpple låter kanske jätte lite i dina öron, men för Izzy var det ett dagsintag av föda på en hel dag när det var som värst för henne.
Sofie såg alltid till att ligga på ett kaloriunderskott, hon åt aldrig mer än 1000 kalorier om dagen när det var som värst.
Vad tror ni att det var som orsakade att ätstörningen började för er?
Sofie: För mig handlade det om missnöje. Missnöje på grund av höga prestationskrav, men också ett missnöje med kroppen och livet i allmänhet. Jag ser det delvis som en utbrändhet och ett sätt att hitta någonting man kunde vara ”bäst” på – bäst på att vara smal.
Izzy: Det är svårt att veta vad som orsakade att jag utvecklad en ätstörning. Men jag har alltid haft låg självkänsla och jag hade en period där jag försökte hitta vem jag var, jag kände mig vilsen och hade ingen kontroll.  Jag har en annan sjukdom som heter Cystic Fibros och jag var väldigt sjuk på grund av det och kände att jag inte hade någon kontroll i mitt liv. Så jag började kontrollera min mat och träning.

När insåg du själv att du hade ätstörningar?
Sofie: Det var när jag hade gått ned ca 8 kg, men jag kunde inte börja äta igen fast jag nått min ”målvikt”. Jag ville bara bli smalare, och insåg att jag tränade för att kompensera och gjorde allt för att spara in på kalorier.
Izzy: Det var inte förens jag började kämpa mot friheten och att bli fri från min ätstörning som jag verkligen insåg att jag var sjuk. Tidigare ville jag inte inse att jag var sjuk, jag trodde bara att jag var lite onormal och att jag inte behövde mat för att leva. Men ungefär tre till fyra år efter att jag utvecklade anorexia så insåg jag verkligen att jag var sjuk.

Var det inte någon i er närhet som märkte något?
Sofie:
Jo, det var flera personer, bland annat min dåvarande pojkvän la märke till mitt drastiska viktras. Mina föräldrar pratade med mig så småningom, och när jag träffade min faster, som själv har haft ätstörningar, förstod jag själv att jag hamnat i skiten. Vänner kommenterade om hur smal jag blivit, och några utav de närmaste förstod nog ganska snart vad som var på frågan.
Izzy: Det var min syster som märkte att jag spydde. Men i mitt fall tog det nästan två år innan någon la märke till mitt beteende, jag svälte mig själv, övertränade och spydde.

ätstörningFöre och efter bild på Izzy

Ni bodde hemma under tiden ni vart sjuka, hur ”gömde” ni er ätstörning för resten av familjen?
Sofie: Jag gömde den inte direkt när det väl blev uppenbart för mig att jag var sjuk. Däremot ville jag ju inte visa att jag fortsatte träna och gå ned i vikt, så jag tränade på raster och i samband med skolan. När jag vägde mig såg jag till att ha tyngre kläder och dricka mycket vatten.
Izzy: När jag var i skolan så åt jag aldrig och min mamma jobbade ofta sent på kvällarna. Min syster var ofta borta på kvällarna hon också, så ingen märkte att jag inte åt och tränade väldigt mycket. Jag sa ofta att jag inte var hungrig och så gömde jag mycket mat för att slippa undan med att äta. Jag hade på mig stora kläder och mjukis kläder så att ingen hemma skulle se att jag hade gått ner i vikt.

Hur kom ni ifrån er ätstörning? Var fick ni hjälp någonstans?
Sofie: Mina föräldrar uppmärksammade mitt beteende och så småningom och jag fick kontakt med skolsyster som hänvisade mig till länsenheten för ätstörningar. Jag gick i behandling, på öppen vård, i Gävle i nästan två år. Men det som hjälpte mig mest var nog när jag började blogga. Jag ville berätta för andra som var sjuka hur det faktiskt kan vara att bli frisk, och jag ville motivera andra till det. Jag hjälpte mig själv genom att hjälpa andra. Samtidigt hjälpte det att hålla fokus på framtiden, vad jag ville uppnå och att jag faktiskt behövde äta och gå upp i vikt för att klara av det. Jag ville inte kasta bort mitt liv egentligen. Små steg ledde till stora, ljuset började sakta men säkert att skymta bakom de svarta ätstörningsmolnen, och till sist var jag stark nog att leva livet själv.
Izzy: För mig var det så att jag först blev inlagd på ett barnpsykiatriskt sjukhus där jag spenderade 2 månader sängliggandes. Jag matvägrade och fortsatte att gå ner i vikt, tillslut fick jag ligga med sond i 3 veckor. Några veckor senare blev jag inlagd igen fast på Mando meter kliniken. Där spenderade jag två år, jag vart inlagd 5 gånger och fick dagvård 3 gånger innan jag blev utskriven.

Om ni blickar tillbaka, hur ser ni tillbaka på tiden då ni hade ätstörningar?
Sofie: Jag kan förstå, men samtidigt inte. Jag kan förstå att det var svårt att börja äta mer och sluta kompensera, men samtidigt kan jag inte förstå hur jag kunde tro att jag skulle bli tjock om jag åt lite mer. Det är en hemsk sjukdom och det tar lång tid att bli riktigt frisk. Det tog lång tid för mig innan jag gick upp i vikt och ibland önskar jag att jag tagit tag i det snabbare, för ju längre man lever med sin ätstörning, desto svårare blir det att få bort tankarna.
När jag tänker tillbaka ser jag vilken svag själ jag var. Hur kunde jag göra så mot mig själv? Samtidigt tror jag att det har varit en nödvändig resa att gå igenom, även om det har varit plågsamt.
Izzy: När jag blickar tillbaka till när jag var sjuk så känns det som en helt annan person. Det var inte jag som svälte mig själv, som försökte ta mitt eget liv eller började gråta när vi skulle äta eller handla mat. Jag spenderade nästan fem år med att slösa bort min tid. Så många saker jag sa nej till och undvek för att jag inte ville äta eller att det skulle störa mina rutiner. Men samtidigt skulle jag inte ändra det.

ätstörningSofie och några av hennes favorit citat

På vilket sätt tror ni att den tiden i ert liv påverkat den person ni är idag?
Sofie: Jag har lärt mig så mycket mer om vad som är viktigt att värdera i livet. Förut handlade allt om att vara bäst och tjäna mycket pengar till exempel. Nu förstår jag att det viktigaste i livet är att må bra. Jag har lärt mig att det inte finns några misstag, bara nya erfarenheter.
Izzy: Det jag har gått igenom har gjort mig till den personen jag är idag. Nu är jag stark, både fysiskt och psykiskt, så mycket hälsosammare, gladare och har mycket erfarenhet som jag kan dela med mig utav! Nu när jag är frisk så hjälper jag många som har varit i samma situation som mig. Och jag tycker det är superbra att jag kan använda min historia och det jag har gått igenom för att hjälpa andra!

Vad skulle ni ge för tips till andra som har ätstörningar?
Sofie: Sök hjälp, våga testa och göra förändringar så fort som möjligt! Ju längre man drar ut på det, desto svårare blir det. Och, det finns ingen ”botten”, det finns inget ”tillräckligt sjuk”. Är du sjuk så är det enda du ska sträva efter att bli friskare. Det är där glädjen och lyckan i livet finns. Acceptera också att det inte alltid går bra och att man får må dåligt. Så må dåligt ibland, men låt också de jobbiga tillfällena stärka dig och ge dig ett nytt jäklar anamma att bli frisk.
Izzy: Tips som jag skull ge är som Sofie säger, att våga fråga om hjälp. Också att erkänna för sig själv att man är sjuk, att det du gör inte leder till lycka eller hälsa. Det kan och kommer bli bättre! Men det måste vara personen som är sjuk som väljer att bli frisk, annars kommer man spendera flera år med att bara vela fram och tillbaka. Man måste bestämma sig för att bli frisk och då hela tiden kämpa mot rösten i huvudet!

———————————————————————————-
Eftersom ätstörningar ofta kommer smygande kan det vara svårt att själv se och förstå när det börjar handla om en sjukdom. Om du känner igen dig i flera av de här punkterna kan det handla om en ätstörning och då bör du söka hjälp via skolhälsovården, en ungdomsmottagning, barn- och ungdomspsykiatrin eller en vårdcentral.

  • Du bantar och blir mer och mer upptagen av dina matvanor och din vikt.
  • Du skjuter upp måltider, äter långsamt eller vill äta ensam.
  • Du äter oregelbundet, hoppar till exempel över frukosten eller äter stora mängder ”förbjuden” mat när du är ensam.
  • Du tränar överdrivet mycket.
  • Du har svårt att koncentrera dig i skolan eller på arbetet.
  • Du är kritisk till sin kropp.
  • Du utvecklar olika tvångsbeteenden, som särskilda sätt att äta vissa saker.
  • Du känner dig nedstämd eller har ångest.
  • Du skadar dig själv eller har självmordstankar.
  • Du gör dig av med det du har ätit genom att till exempel kräkas.
    (www.1177.se)