VÅR SISTA BEBIS – VARFÖR DET KÄNNS SORGLIGT

16 juni, 2018

Känns så konstigt att tänka att detta är min sista bebis! (Krille kommer nacka mig) men det känns faktiskt nästan lite sorgligt att tänka så. Min sista bebis.
Hur många barn har du och är du nöjd? Blir man någonsin nöjd?
Jag vill återpublicera en text jag skrev för nästan 5 månader sedan. Detta är anledningen till att jag känner att jag skulle kunna tänka mig ett fjärde barn, en revansch bebis. Men det finns absolut inget som säger att det skulle gå bättre bara för att vi skaffade ett till barn, det är jag fullt medveten om. Sen är inte ett till barn riktigt en valmöjlighet eftersom att Krille är mer än nöjd med de barn vi har och inte vill ha fler.
Jag läste själv igenom texten jag kommer återpublicera och började gråta. Jag trodde att jag kommit över detta, men det är fortfarande känsligt att läsa om känner jag. Det gör lite ont i hjärtat <3
Här kommer texten;
”På bilden var hon fyra veckor gammal och hyfsat problemfri. Jag kan verkligen känna en sorg just nu, min sista bebis, och det känns som allt har skitit sig ända från förlossningen. Med ALLT. Jag känner mig verkligen ledsen, besviken och lite snuvad. Men samtidigt SÅ tacksam att hon ändå är frisk o vid liv.

Det började vid förlossningen, jag har tidigare snabba förlossningar i bagaget o denna verkade som att den skulle slå rekordet. Från 6 cm till helt öppen och krystvärkar på inte mer än någon minut. Vi hade förberett oss denna gång och plockat fram den bedövningen jag ville så allt skulle vara förberett. Jag fick bedövningen. Men här vart det tokigt. Bedövningen tog FÖR bra. Har du hört något så knasigt? Mina krystvärkar försvann. Dom sa att det vanligtvis brukar ta ca 15-20 minuter så kommer dom tillbaka. Mina krystvärkar kom aldrig tillbaka.
Till råga på allt så hade inte hennes huvud sjunkit ner i bäckenet, utan hennes panna stod och tryckte emot kanten på bäckenet istället för att liksom glida ner igenom. Jag fick inte använda lustgasen eftersom att de ville att jag skulle vara vid fullt medvetande eftersom att jag nu skulle behöva krysta ut henne på ren muskelvilja eftersom att jag inte hade någon hjälp av krystvärkar. Vi körde dragkamp med ett lakan och jag minns att jag var LIVRÄDD för att det skulle bli kejsarsnitt när jag hörde att personal gång på gång sa att det inte hände något när jag krystade. Efter något som kändes som ett fyspass gånger tiotusen så började det äntligen hända något, huvudet var nere och på väg ut. När huvudet kommit tillräckligt långt ut så såg de att hon hade navelsträngen två varv runt halsen! Jag fick krysta (fortfarande på muskelstyrka) men det vart lite bråttom så det slutade med att den ena barnmorskan fick ta händerna runt halsen på Aline och BÄNDA ut henne. Hon drog kroppen upp,ned, höger,vänster och så samma mönster igen samtidigt som hon drog ut kroppen. Jag minns hur jävla ont detta gjorde och jag tänkte bara MEN DRA DÅ FÖR I HELVETE!! Mirakulöst nog så fick jag inga direkta skador. Ett gammalt ärr i ”mungipan” mot mellangården gick upp. Redan här kände jag mig lite besviken, min sista förlossning och jag fick inte uppleva den där häftiga känslan av krystvärkar, att få känna hur fantastiskt kroppen jobbar på.

Första veckan i hennes liv behövde vi bli inlagda för ”solning” och behandla gulsot. Inget ovanligt, det har vi gjort med alla barnen. Men Aline hade något som liknade blåsor som öppnade upp sig så hon fick som brännmärken.
Vi fick antibiotika. Redan här lät Aline konstigt i andningen och jag frågade flera barnmorskor och barnläkare men alla påstod att det var normal för småbarn att vara trånga i luftrören.
Vi fick åka på återbesök med hennes ”brännmärken” och jag frågade om andningen varje gång, visade inspelningar osv. Men hennes lungor lät bra så det var ingen fara.
Hon började låta värre och värre. Hade problem med att amma på grund av andningen.
När hon var fyra veckor gick hon ner 130 gram i vikt och efter allt detta har ni följt oss på vår resa med diverse ultraljud på hjärta, olika röntgen, kolla med kamera i näsan, sövningar för att kolla i strupen, operation och otaliga provtagningar. Vi har legat inne på sjukhuset i omgångar och det har verkligen varit påfrestande. Jag har varit nära på att bryta ihop flera gånger. Men man får inte mer än man klarar av sägs det. Jag har stångat mig blodig för att kunna fortsätta amma. Det har känts viktigt för mig.
Tiden har rullat på under denna utredningsperiod och hux flux är hon 5 månader. Andningen är fortfarande inte bra. Men vart tog tiden vägen?! Hon är ingen liten bebis längre. Det jag kan känna sorg över är att detta är min sista bebis och jag har förlorat den magiska bebis tiden. Men samtidigt är jag så glad att hon ändå är frisk och vid liv!”

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

3 × 4 =