Pappan har ordet – Jag har alltid älskat våld och skräck

Jag har alltid älska våld och skräck. På film och i spel. Inte i verkligheten såklart. Det är ju en väldigt stor skillnad. Jag tänkte berätta mitt möte med detta när jag växte upp under ”videovåldets” tidsålder.
Redan som liten var jag intresserad av monster och sådant. Jag lånade böcker på biblioteket som handlade om spöken, troll och monster. Jag ritade och byggde monster och dinosaurier av Lego. Den första filmen jag såg som inte var tecknad och som jag kommer ihåg var Star wars episod 3 (eller 6 om man ska vara noga).
Jag var 4 år och älskade den. Just på grund av monstren, robotar och all laser i pistol och svärd form.

Min pappa förklarade mycket hur det var gjort på film. Att det inte var på riktigt utan att de var sminkade och hade masker. Jag tror att jag fattade det för jag tyckte inte att det var så läskigt. Jag hade en kompis som var ett år äldre. Jag visade såklart den här filmen för honom för han gillade ju också He-man, dinosaurier och transformers. Men han reagerade inte alls som jag. Han ville inte titta. Hans pappa kom dagen efter och var arg på min pappa för att hans son inte kunde sova. Jag fick förklarat för mig att de flesta barn inte får titta på sådana filmer.

Jag fortsatte kolla och fler filmer blev det. Jag såg blodiga skräckfilmer när jag var runt sex år och våldsamma actionrullar när jag var runt sju eller åtta år. Det var Robocop och allt med Arnold och gärna monster då. Allt var inte godkänt av mina föräldrar såklart men jag såg mycket med min pappa.
Mina föräldrar skilde sig när jag var runt fem år. Efter det så var det hos pappa man fick ta del av våldet och spännande filmer. Många tycker säkert att det var oansvarigt av honom och dumt men jag minns stunderna med värme, att krypa upp i soffan med brorsan och pappa och kolla film med godis. Spänningen man kände av vad som skulle hända och så vidare.
Brorsan var ju två år yngre och han såg på mycket av det vi såg, inte allt såklart. Men direkt han blev runt fem år så har vi tittat på allt tillsammans. Han var kanske inte lika opåverkad som jag, jag kom ihåg att efter filmen ”det” (eller ”it” på engelska) så hade han problem med att sova ett tag.

Men hur har då detta påverkat mig?
Jag drömde nästan aldrig mardrömmar, var dock mörkrädd, men det är ju inte så ovanligt för barn. Jag slogs aldrig men gillade att leka krig och sånt. Än idag har jag inte slagits mot någon, om vi inte räknar med brorsan, men det var ju inte så hårt. Det var faktiskt ofta han som tog ner mig om jag ska vara ärlig.
Nu säger jag inte att alla sexåringar ska ha rätten att kolla på våld på tv. Men att säga att alla föräldrar som låter sina barn spela våldsamma spel är idioter är lika dumt. Så länge barn är medvetna om att det är fantasi och har en grund i hur andra känner så tror jag faktiskt att det kan vara som terapi. Det är spännande men du kan hålla en distans till det.
Bara för att jag har sett någon sticka en kniv i någons öga på film betyder det inte att jag får en idé om vad jag kan göra på nästa människa jag möter. Jag får se det förbjudna, rysa lite och leka med tanken.
Jag kan nästan tycka att sex är mer skadligt att se på film än våld. Jag menar alltså inte naket och inte som undervisning, det är lugnt, men scener med sex. För det är svårare att fatta när du är liten. Varför man vill vara nakna med varandra och varför dom skriker. Gör det ont? Dom verkar glada. Ska jag göra detta eller inte?
En kniv i fejan är lättare att förstå att det inte är något man ska göra. Haha, jag är ingen expert så jag kan ju vara helt ute och cykla nu (konstigt uttryck egentligen, det är ju bra att vara ute och cykla). Men jag vet många som precis som jag har kollat på mycket hemska saker på film och inte alls varit våldsamma människor utan mer tvärtom.

Så vart vill jag komma med detta?

Ingenstans egentligen. Ville bara berätta mitt perspektiv eftersom jag älskar överdrivet våld, sci-fi och övernaturliga grejer och har gjort det sen jag var liten men har alltid förstått att det är på skoj och inte har med verkligheten att göra. Jag tror även att om du är med barnen när de tittar och förklarar effekterna så kommer dom att fatta att det bara är teater. Men det finns såklart alltid undantag. Men ni som är rädda att era barn ska kolla på hemska filmer med kompisar eller spela våldsamma spel. Varför inte sitta med dom och förklara eller bara ha kul med dom. Då kan ni också läsa av om detta är för mycket och ni kan prata efteråt. Det är ju ändå vi föräldrar som känner våra barn och vet om de är känsliga eller har svårt att skilja på rätt och fel.

Som avslut undrar ni säkert hur det funkar hemma.
Jag kommer säkert fortsätta att vara den utmanande fadern och låta mina barn titta på det som är lite för ”farligt” om de vill och om jag tycker att de kan hantera det. Alfons har sett endel läskiga saker (ingen vuxenfilm såklart) och han kan hantera det rätt bra. Han är snäll och tycker om att leka monster.
Tycker han det blir läskigt förklarar jag vad som händer och att det inte är på riktigt. Tror att det är viktigt att inte bara stänga för då får de inget avslut och har svårt att släppa det de sett. Jag skulle nog ha svårare att låta mina barn se nyheterna när du inte kan säga att det inte är på riktigt. Jag kanske ska låta Emelie flika in här eftersom hon inte är helt nöjd med vissa saker vi kollar på,men det kan ju bero på att hon inte har samma syn på våld på tv som jag. Det här är ju såklart svårt för folk som inte har något intresse för att bli skrämd eller högljudda actionscener. De är ju dom inte förstår, för de har inget intresse av detta och tror såklart att detta är källan till allt ont i världen. Det är lätt att ropa oansvarig förälder när man varken känner föräldern eller barnet. Det går inte dra alla över en kant. Som det är med allt här i världen.