Isabel Adrian – ”Jag hoppade skrikandes in i en taxi att de ska köra mig till sjukhuset”

4 september, 2015

Här kommer fortsättningen på intervjun med Isabel Adrian, del två av tre. I första delen handlade det om hur hon och maken Steve Angello träffades. I denna del handlar det om graviditet och förlossning. Och i tredje och sista delen handlar det om hur vardagen ser ut, familjelivet och några läsarfrågor!
HÄR hittar du del ett om du vill läsa igen.
————–
Nu har ni två barn, vissa behöver bara titta på en snopp så blir de gravida medan andra kämpar i flera år. Hur var det för er?
– En gång av varje skulle jag säga. Första gånger var det ganska svårt och vi fick kämpa ganska länge. Jag tror att det var mycket på grund av pressen som gjorde det.
Att en sätter psykiska spärrar för sig själv eller hur menar du då?
– Vi reste väldigt mycket och jag kände det på mig, att det funkar inte. Pressen på och från dig själv, från samhället, från människorna, ja det är så mycket runt omkring. Sen tror jag att någon, inte någon där uppe, för det tror jag inte på. Men jag tror att det finns omständigheter som gör att nu är det meningen att det ska hända.
Och andra gången sa det bara plopp så var jag gravid med nummer två. Jag var helt chockad och förstod inte hur detta kunde hända, vi försökte vara lite försiktiga och jag trodde att vi bara skulle få ett barn eftersom det var svårt att bli gravid första gången.
Men vill man absolut ha barn så är jag verkligen för IVF, att ge det lite hjälp på traven. Men funkar det inte då så ja, då är det kanske inte meningen. Det finns väldigt många barn i världen som behöver en förälder också, så det känns som det finns en anledning till allt.

Hur var dina graviditeter?
– Jag gick upp mycket i vikt båda gångerna. Efter första barnet så vart det en massa skriverier om att jag hade fått anorexia och så vidare bara för att jag gick ner i vikt så snabbt.
Med andra barnet vart jag sängliggandes på grund av att livmodertappen började påverkas så då var det ju bara att ligga i sängen och möla i sig en massa. Jag hade för mycket fostervatten och graviddiabetes så ja, det var en jobbig graviditet andra gången. Jag fick äta mediciner mot sammandragningar och ta sprutor som skulle utveckla lungorna snabbare eftersom det var en stor risk för att det skulle bli en prematur bebis. Så fort jag skulle sluta med medicinen, vilket var i vecka 36+6 så gick jag till frisören. Och pang, då kom hon!
Oj! Okej, så efter graviditeten kommer vi fram till slutet på den gröna milen, förlossningen och det här måste du ju utveckla, hann du ifrån frisören?!
– Det var knappt att jag hann in på sjukhuset ska jag säga, det var inte många minuter som jag var där inne.
Hur var det då, hur kändes det för dig?
– Fruktansvärt och vidrigt med andra barnet. Herregud alltså, jag höll på att ha sönder sjukhussängen av smärta, så det var inget kul alls!
I jämförelse med första barnet som förlossningen var planerad, då fick jag komma in och ligga där. Det var lugnt och trevligt, lite epidural och det var bara att ploppa ut ungen, det var inga problem, det var härligt till och med, eller okej, inte härligt kanske. Men i jämförelse med att hoppa skrikandes in i en taxi att de ska köra mig till sjukhuset och jag var helt förstörd så var min första förlossning härlig i jämförelse.

Hur ser du på det här med smärtlindring och att en ska vänta hemma så länge som möjligt innan en åker in till förlossningen?
-Det är fullkomligt galet. Jag använde epidural. I USA så kan du få det direkt när du kommer in om du vill. Du kan komma dit en vecka innan om du vill, du kan planera det och det gjorde jag med första barnet. Det var som att ta en liten semester där. Jag var också rädd för att föda barn innan så på sjukhuset planerade vi allting, att jag fick komma in innan så det var rena barnleken. Så det var därför jag valde att föda barn i USA. Men det kommer ju också såhär; Vill du ha en epidural? Okej, vart är kontokortet?
Har du sagt några roliga saker eller gjort något galet under någon av dina förlossningar?
– Steve sa att jag var helt tyst, jag sa inte ljud, jag skrek ingenting. Och det är väl kanske ganska konstigt att vara det. Jag ville ju döda någon ungefär, men jag var tyst.

11696500_10152788300576534_1897161406_n























Hur var första tiden hemma med första barnet? Hur var den omställningen?
– Vidrigt. Jag var livrädd hela tiden, jag förstod ingenting och jag hade inte ens hållt i ett barn innan jag fick henne. Men man lärde ju sig snabbt, men det var svårt. Det var en helt ny värld! Jag hade ingen familj där och hon hade kolik också. Jag grät, hon grät, jag grät, hon grät, vi grät, vi sov inte, vi grät, vi sov inte, vi grät och vi grät. Men sen så blev det bättre.
Sen då, med tillökning. Hur var omställningen från ett till två barn?
– Den var lika jobbig den tycker jag. Den där personen som säger att ”två, tre eller fyra barn spelar ingen roll” Jo det gör det visst det tycker jag i alla fall! Speciellt om du reser runt hela jorden!
1 säte, två säte, tre säte eller 4 barnvagnar, det är ganska stor skillnad för mig. Men det är ju väldigt roligt att de har varandra! Det är fantastiskt att se när de börjar leka tillsammans. Det är de bästa som finns, jag börjar nästan gråta av lycka när jag ser det! Men jag tycker att det var en omställning till två barn också.
Vilken omställning var störst då? Att gå från 0-1 barn eller 1-2 barn?
– Till två! För det hade vi inte planerat och vi hade redan fixat allting för hur vi levde just då. Nu behövde vi köpa nytt hus, dubbla grejer av vissa prylar, börja om från början igen.. Jag skulle precis börja ta mitt helikopter licens men nej, vi tar ett barn till, haha. Såklart var det jätteroligt att vi skulle få en till, men det vart en himla stor omställning för mig eftersom jag bara hade räknat med att vi skulle få ett barn på grund av hur svårt vi hade att bli gravida.
Skulle du vilja ha fler barn?
– Ja jag skulle nog vilja ha fler barn, men jag har ingen lust att gå igenom allt det där som vi har pratat om nu, säger Isabel Adrian efter en stunds tystnad och ler.
-Jo men jag skulle vilja ha en pojke! Vi har två flickor nu, så det skulle vara roligt med en pojke! Men vi får se. Händer det så händer det. Men jag skulle inte vilja vänta för länge för då är det ingen idé, jag vill inte vara den där jättegamla morsan som kommer med spretat sprayat hår och bara ”när jag var ung vetty” och så tänker ungarna bara åh herregud mamma gå här ifrån. Nej, i så fall så får det hända snart! Och sen får det vara nog säger Isabel och skrattar.

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

3 × tre =