Förlossningsrädsla – Tjuvläs mina dagboksanteckningar

21 maj, 2015

Jag lovade att berätta om min förlossningsrädsla jag hade innan och under graviditeten med Alfons.
Förlossningsberättelse med INES
Förlossnningsberättelse med Alfons del 1, del 2 och del 3 kan jag för allt i världen inte hitta just nu.. 🙁

Detta skulle handla om förlossningsrädsla, så vad är mer intimt än att dela med sig av vad en skrivit i sina dagböcker? Här kommer några utdrag!
”Den 3e oktober så plussade vi!
Jag vart givetvis glad men jag har samtidigt sådan förlossnings skräck att jag inte vet vart jag ska ta vägen!
Det känns som att jag inte kan vara fullt så glad över graviditeten som jag vill för att det är en massa ångest/oro/rädsla som gnager i mig. Det tar över lite o så ska det inte vara. Jag har drömt en massa mardrömmar om att jag varit på bb med en stor mage o det är dags o föda o jag försöker fly där ifrån o har panik.
Brukar sluta med att jag vaknar i panik o tårar.”

Ett utdrag ur min dagbok om min förlossningsrädsla jag gjorde när jag var i graviditetsvecka 5 med Alfons
”För några timmar sedan grät jag mig till sömns i min sambos famn.
Jag fick en panikattack över min förlossningsrädsla. Det känns som att jag är fast, jag kommer inte undan, speciellt inte om de säger nej till ett planerat snitt.
Tankar som snurrade mest var att jag också vill vara lika överlycklig som alla andra över graviditeten. 
Jag ÄR överlycklig egentligen djupt där inne. Men skräcken o paniken tar över för mycket. Och är det så här det ska kännas i 35 veckor till kommer jag inte stå ut.
Hoppas verkligen på ett planerat snitt eller att ett under sker o skräcken flyr bort.”

1012895_10152005008216534_5154780353606857439_n
Jag fick vara med i ett inslag på nyheterna kring min förlossningsrädsla när sjukhuspersonal strejkade och min förlossning med Ines närmade sig..

Ett ur drag ur min dagbok från när jag var i graviditetsvecka 13 med Alfons
”Usch nu kommer lite panik igen. Eller jag känner den dagligen men brukar försöka slå bort det med att inbilla mig själv att jag redan fått snitt beviljat.
Jag får verkligen panik när jag tänker på en vaginal förlossning. Hjärtat börjar slå snabbare och hårdare.
Känner mig stressad. Och stress ska man ju undvika.
Jag satt och funderade på när jag ska få komma på aurora samtal. (samtal som ska förbereda en inför förlossningen om en är rädd)
Läste i någon tråd att de inte kontaktar en förs i graviditetsvecka 28 eller där omkring!
Jag är i vecka 13 nu och det är ju en hel evighet kvar i så fall! Herregud! Hur ska jag överleva, det här äter upp mig inifrån som en parasit.
Funderar på om jag kan kontakta dom själv. Min barnmorska skickade en remiss till auroramottagningen när jag var på inskrivning o sa att dom kommer att kontakta mig. Men kan inte vänta så länge!
Då har jag hunnit få hjärtstopp!” 

Efter som att jag var så jäkla rädd och hade denna förlossningsrädsla, hade jag verkligen målat upp fan på väggen om hur ont det skulle göra etc.
Så fick jag faktiskt en positivare upplevelse av förlossningen!
Det gjorde inte alls så ont som jag hade tänkt mig. Epiduralen kände jag inte ens, men där emot så gjorde det ont när sköterskorna tvångs pressade ihop mig för att läkaren skulle kunna sätta sprutan.
O inte sprack jag något heller.
Så jag har bara positiva minnen av  min första förlossning!
”Men trots det så känner jag mig ändå rädd o panikslagen inför en ny förlossning. (nej jag är inte gravid)
Tänker som så att det gick ju så himla bra sist så då kommer väl helvetet braka loss nästa gång i stället..”

förlossningsrädsla förlossningsrädsla
Alfons på BB

Urdrag ur min dagbok från graviditetsvecka 27 med Ines
”Jag har tänkt lite på det här med förlossningsrädsla. Jag går in i graviditetsvecka 27 idag.
Förra gången jag var gravid, med Alfons, så var jag inte rädd, jag var superdupermegaskiträdd och hade ångestattacker och kände mig deprimerad. Jag var livrädd.
Det kändes ungefär som att jag gick längst den långa gröna milen i 9 månader. För det finns ju ingen utväg, tillslut så kommer man fram och det är dags.
Men då fick jag hjälp, jag fick komma på aurorasamtal redan i vecka 20. Det är tydligen ovanligt, i alla fall i min kommun, att man får komma till mottagningen så tidigt i en graviditet.
Dom samtalen hjälpte mig jätte mycket! Det slutade med att jag födde vaginalt och allt gick hur bra som helst! Det gjorde inte så ont som jag trodde, jag sprack inte, jag fick inga problem alls, jag var knappt öm liksom.

Nu är jag gravid igen med andra barnet. Och jag har inte känt samma panik som första gången.
Men det ligger ju där under någonstans och gnager lite. Jag vet inte varför jag går tillbaka till att vara rädd när det gick så himlans bra förra gången?
Kanske för att jag tänker att det gick FÖR bra sist, och därför kommer jag få en hemsk förlossning nu.
För inte kan man väl ha sådan tur att man får två bra förlossningar? Hur som helst så börjar ångesten komma fram mer och mer. Och jag har sagt till att jag vill komma till mottagningen och få prata med en aurorasköterska igen. Det känns bäst för mig. Man ska inte vara rädd för att be om hjälp.
Med Alfons så skämdes jag nästan över att berätta för folk att jag var livrädd.
Nu är jag rädd men stolt över det, det är väl naturligt att känna rädsla.
Om jag inte går hos aurora så känns det som att när jag öppnar dörren och kliver in på förlossningen så kommer min förlossningsrädsla vara den första som står där och välkomnar mig med en fet smäll i ansiktet.
Därför vill jag prata igenom allt med aurora så det är jag som öppnar dörren och hälsar min förlossningsrädsla hejdå med en fet smäll.”
10569238_10152115102781534_357484130_n förlossningsrädsla
Ines på BB

10505347_10152111125431534_5733023363578424462_n
Syskonkärlek <3 Ines 2 dagar gammal

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

tjugo + tjugo =