Browsing Category

Intervjuer

”HAR MAN INGA RIKTIGA ÖRNAR, HAR MAN INGA ÖRNAR”

19 september, 2016

Denna dag har och kommer fortsätta att gå i redigeringens tecken. Men just nu har jag en liten paus efter att ha gjort den första grovklippen vilket gav resultatet från 44 minuter till 20 minuter. Så om en stund ska jag in på omgång två.
Mellan kör jag en liten paus då jag lyssnar på as peppig musik där jag dansar och sjunger loss högt! Dels för att få lite fart på den stilla sittande kroppen som ömmar i röven men också för att jag blir på bra humör och får ny energi! Jag blir i alla fall rätt såsig av att sitta still och stirra i ett redigeringsprogram intensivt en längre stund.
Jag borde kanske se till att peta i mig lite lunch också. Om ca en timme är det dags att gå och hämta barnen från dagis och då ska vi gå bort till badhuset för Alfons simskola börjar idag igen efter sommaruppehåll!

leif ivan

Citat av Leif-Ivan: ”Har man inga riktiga örnar, har man inga örnar”

 

INTERVJU – ”KAN HAN BYTA BLÖJOR DÅ?”

9 september, 2016

PicMonkey Collage2Föräldraledighet går att dela på många olika sätt. Jag har pratat med Therese Johnsson och Simon Stromeyer som valt att Simon är den som är föräldraledig och hemma med barnen, då Therese efter fyra månader vart erbjuden drömjobbet och tog det. Men de möttes av oförståelse i stället för acceptans. Varför blir många förvånade när en väljer att göra på ett annorlunda sätt?
– Det är 2016 och det förväntas fortfarande att en mamma är den som är ledig första året och sen pappan ett halv år ungefär. Det är naturligtvis helt okej att göra så, för många funkar det bäst och då ska man göra så. Vi accepterar hur andra gör, så varför kan inte andra acceptera hur vi har valt att göra? säger Therese.

Har du, Simon, fått några reaktioner från omgivningen att du har varit hemma med barnen? 
– En del tycker att det är ovanligt och några är imponerade över att jag är hemma med barnen. Om det har med att jag är man eller om det har med mig som person att göra vet jag inte. De flesta kommentarer kommer från personer som själva har vart föräldralediga som jämför hur de har haft det. Jag har inte fått någon direkt negativ reaktion face to face det är mest Therese som har fått det i så fall.
Vad är den vanligaste frågan ni fått höra?
– Den absolut vanligaste är; ”Vem är hemma med barnen när du jobbar?”  Haha ja, vem?! Det borde väl fan vara självklart!? Många frågar också ”Hur har det gått?” och tja än har inget av barnen dött! Någon har skojat om ”Kan han byta blöjor då?” Då svarade jag att barnen går nakna när Simon är hemma och kissar i hörnen.
Jag tror inte någon frågar en annan jobbande pappa ”Du, hur går det nu när mamman är hemma!? Hur funkar det egentligen!?” Eller säger till en föräldraledig mamma ”Wow så Du är hemma med båda barnen helt självt!? Shit bra jobbat!” säger Simon.

PicMonkey Collage1
Vilka fördelar eller nackdelar ser du med att du är den som varit och är hemma?

– Fördelar/nackdelar vet jag inte. Det var faktiskt tänkt att Therese skulle vara hemma först men när hon fick drömjobbet så var det inte så mycket diskussion, det var absolut inget konstigt för oss att jag skulle vara hemma istället. Sen om vi ska jämföra oss som personer så är jag kanske bättre lämpad för att vara hemma.
Berätta mer!
– Jag har mer tålamod, blir inte lika lätt uttråkad av att vara hemma och så tycker jag att jag är bättre på att leka, säger Simon och skrattar till.

Påverkas du, Therese, av att behöva förklara att du inte är den som är hemma med barnen?
– Ibland får jag dåligt samvete för jag inte varit den mamman som stannade hemma ett helt år med mina två barn. Jag har väldig sällan behövt vara själv med båda ungarna en hel dag flera dagar i veckan. Lagat lunch, mellanmål, middag och städat varje dag, nattat de varje dag, varit aktiv och lekt med de varje dag. För det har Simon gjort sen jag började jobba efter 4 månaders föräldraledigt. Och jag vet inte om det sticker i andra mammors ögon? Men det jag vill komma till, är att en väldigt sällan hör om pappor som är hemma med sina spädbarn under första året. Samhället är kanske inte så uppmuntrande än till att låta pappor var hemma så tidigt och mammor kan få börja jobba efter läkning om man nu känner för det. Hur som helst!
Jag säger det alldeles för sällan både offentligt och hemma men…

PicMonkey CollageSimon! Du har gjort ett fantastiskt jobb här hemma under detta året, jävlar vad du tagit hand om dessa två små vilddjur! Och orkat stötta mig i mitt nya jobb på köpet! Jag hoppas verkligen du vet hur mycket jag uppskattar all stress och allt slit du gör här hemma. Jag bryr mig inte om det är städat varje dag eller diskat, så länge barnen mår bra och du mår bra! Du har verkligen visat att det spelar ingen roll om barnen har mamma eller pappa hemma första året så länge de får känna sig trygga och älskade av den som är hemma. Du är en fantastisk förebild, för barnen, för mig och förhoppningsvis för många andra, att förälderns kön absolut inte har någon betydelse! För våra barn hade inte kunnat må bättre och du gör oss alla väldigt lyckliga! Always my hero! avslutar Therese med ett stort leende.

INTERVJU – ”HON SPARKADE I MAGEN OCH VI SÖKTE MÖJLIGHETER ATT FÅ ETT FRISKT BARN”

9 juli, 2016

”Hon sparkade i magen –
och vi sökte möjligheter att få ett friskt barn”

filippafrans

Filippa och Frans

Del 2 av 2
I första delen av den här intervjun så avslutades det med ett tråkigt besked och Filippa och Frans visste inte om de skulle vara möjligt att genomföra den tilltänkta IVF;en på Cypern som är inbokad om ett par dagar bara. Men nu har de hunnit träffa läkaren och fått lite klarare besked!
– Han ringde på fredagen och meddelade att den sjukdom som tjejerna drabbades av egentligen bara skulle kunna röra sig om en sak. Han ville väl inte lägga fram all info över telefon och jag blev helt knäckt där på fredagen. Vi bokade in ett möte på kliniken redan måndagen efter och jag gick hem från jobbet och grät och grät och grät. Nu var det kört, tänkte jag. Gen felet man hittade på en av generna var exakt det man letat efter men den andra genen var unik och ingenting som någonsin setts tidigare. Hur kan man hela tiden bli totalt utskrattad av det där jävla ödet? Hur kan vi gång på gång drabbas av det ena ovanligare än det andra? Varför vi? Vi trodde äggdonationen var körd. Att vi skulle tvingas använda en spermadonator och jag kände mig lite besviken.
Varför då?
– Jag vill så gärna få titta på mitt barn och känna att ”vad lik hon är Wilya” eller ”hon har Meyas näsa”. Jag har aldrig brytt mig om gener men efter jag fött fram Wilya i graviditetsvecka 21 och såg hur lik hon var sin pappa ändrades det. Det gick knivar i bröstet på mig när jag insåg att jag nog aldrig skulle få se ett sådant barn igen. Det kanske låter fånigt men det betyder mycket för mig att mina barn kan vara lika varandra.
Du upprepar flertalet gånger hur mycket det betyder för dig att få föda Frans barn, varför känner du inte att det är lika viktigt att föda ett barn med dina gener?
– När det gäller mina gener är de inget mycket att ha, haha! Skämt och sido. Det finns både psykisk och fysisk sjukdom i min familj och jag känner att eftersom jag bär barnet så har jag inget behov av att det även ska vara mitt ägg. Det finns något som heter epigenetik och under graviditet så överför mamman genetiskt material till fostret så rent krasst så får det faktiskt mina gener ändå. Lite grann i alla fall, säger Filippa och ler.

Men för att knyta tillbaka till ämnet för denna intervju som ska handla om IVF. Ni gjorde en embryoadoption som du sedan kände att du ångrade lite, kan du berätta mer om det?

– När vi låg på BB för att avbryta graviditeten med Wilya så googlade vi runt på möjliga IVF kliniker i Europa. Medans Wilya fortfarande sparkade i magen letade vi möjligheter för oss att få ett friskt barn. Utan att riskera att ännu en gång behöva gå igenom denna smärtan. Vi beslöt oss ganska snabbt för embryoadoption.
Hur går det till och varför valde ni just det?
– Vi ville bara billigast och snabbast möjligt göra nästa försök. Med embryoadoption får man helt enkelt donerade embryon som frusits ner och sedan sätts in i blivande mamman. Wilya föddes fyra timmar efter första dosen cytotec och hon var så lik sin pappa. Samma mun och samma näsa. Redan då tror jag att jag började tveka på om embryoadoption var det bästa, jag ville ändå ha barn som såg ut som Frans. Men ekonomiskt var det embryoadoption vi hade råd med och vi körde på det. Helt blint stirrade jag mot målet.
I mars gjorde vi vår första IVF. Och bara 3 dagar efter insättningen så visar graviditetstestet positivt! Det var helt sjukt, vi skulle få syskon! Men så två dagar senare kom blödningen och det slutade i ett missfall.

halsband

Filippa och hennes flickor har likadana halsband runt sina halsar

Om ett par dagar bara har ni er resa till Cypern för att göra er andra IVF och ni har då alltså valt att göra en äggdonation. Hur kommer det sig att ni valt just Cypern och varför just äggdonation?
– Efter som att det inte kändes helt rätt under embryoadpotionen  eftersom jag verkligen vill föda Frans barn så valde vi äggdontation för läkarna säger att det ska räcka att utesluta en av våra gener.
Anledningen till att vi valde Cypern var för att de är ensamt land där alla kliniker garanterar ett minsta antal ägg från donatorn. De garanterar alltid minst 10 mogna ägg vilket gör chansen att man senare skall kunna göra fler försök utan att göra en hel äggdonation igen. På Cypern har de också som standard att alltid föra över blastocyter. Alltså embryon odlade till sitt sista stadie, detta gör att de är starka embryon. De för också in fler embryon åt gången.
Vi önskar tvillingar så mycket och chansen till tvillingar ökar såklart. Priset är tilltalande och jag tror ju att miljön på Cypern är en bidragande faktor till lyckade IVF;er.
Har Cypern bättre statistik gällande antalet lyckade IVF;er?
– Cyperns kliniker har genomgående extremt mycket bättre siffror än andra länder, på Cypern väntar de inte på att kvinnorna ska ha massa missfall eller misslyckanden innan de sätter in insatser. De medicinerar alla kvinnor med läkemedel för att öka chansen att bli gravid.
Vad får du för mediciner?
– De ger kortison och blodförtunnande till alla och behandlar profylaktiskt för att motverka att kroppen skulle ha någon infektion innan insättningen. Dessutom ingår assisterad kläckning, de skrapar ett litet jack på ytan på embryot som innebär att de lättare kan spricka upp för att fästa i livmodern. Det ingår också alltid embryo lim som skall öka chansen för att ägget fäster. Sånt som andra kliniker tar tusentals kronor extra för.
Och vem vill inte åka på semester på Cypern säger Filippa och skrattar till.
—————————————————————————
Jag önskar Filippa och Frans all lycka till i Cypern <3
Vill du läsa mer om Filippa och deras resa kan du besöka hennes blogg!

ivf

De mediciner Filippa tar innan IVF;n för att öka chanserna för ett lyckat resultat. Östrogen för att bygga upp livmoderslemhinnan så den blir tjock och redo att ta emot ett embryo. Blodförtunnande tablett och spruta för att minska risken för missfall. Folsyra och järn. Progesteron för att kroppen ska förstå att den är gravid och inte stöta ut slemhinnan och embryona. Kortison för att minska risken att mitt immunförsvar ser embryona som främmande kroppar och stöter ut dom. Antibiotika innan insättningen för att försäkra sig om att ingen infektion hindrar kroppen från att ta emot embryona

 

 

INTERVJU – ”JAG VILLE INTE ATT VÅRT NYA RADHUS SKULLE KÄNNAS SOM DÖDENS HUS”

4 juli, 2016

”Jag ville inte att vårt nya radhus skulle kännas som dödens hus”

PicMonkey CollageIntervju del 1 av 2.
Filippa och  maken Frans längtar enormt mycket efter syskon till sin dotter Siri, 5 år.
Men det har inte varit en dans på rosor. Paret har två änglabarn och har sin andra IVF inplanerad om en vecka. 

– Vi har Meya, hon föddes efter en fullgången graviditet i mars 2015. Allt såg helt normalt ut och först när jag fick upp henne på bröstet så insåg alla att så inte var fallet. Meya var helt slapp och fick aldrig någon luft. De navlade snabbt av och sprang iväg med henne. I en timme som kändes längre än en evighet så höll de på med henne för att förgäves försöka få ner luft i dom små lungorna. Efter 25 minuter påbörjades hjärt och lungräddning. Men redan då visste jag att det var kört. Min man trodde hela tiden att det skulle gå, det var de läkaren hade sagt. ”Detta ska vi ordna upp ska du se” Men det gjorde dom inte. När vi en timme senare fick in henne till oss, upp på mitt bröst där hon skulle vara, då var hennes lilla kropp helt kall och smärtan var total. Redan innan den timmen hade gått så sa min man att ”vi måste försöka igen Filippa”
Hur kände du då?
– Just då i den sekunden så ville jag aldrig försöka igen! Jag skrek bara att nej, inte nu! Men efter ytterligare en timma så ville jag inget annat! Klart vi skulle försöka igen! Ett helt fotbollslag av ungar skulle vi ha! MINST! Läkarna tittade på Meya och var övertygade om att det rörde sig om ett kromosomfel. Och för oss var en obduktion helt otänkbar, att någon skulle skära i den lilla helt perfekta kroppen.
PicMonkey Collage1
Frans, Filippa och lilla Meya

Gravid igen tre månader efter förlossningen
– Vi började försöka igen så fort jag slutat blöda och efter ett missfall var jag gravid med Wilya, bara tre månader efter att jag fött Meya. Jag skrek och tjatade för att få extra kontroller och de sex första veckorna hade jag redan gjort tre ultraljud. På KUB så såg allt normalt ut och de gav oss den lägsta sannolikheten på alla kromosomfel. Jag grät av lycka. Allt var ju bra med bebisen! Rutin ultraljudet kom och även där såg allt helt normalt ut! Doktorn vågade till och med gissa på en liten tjej. Allt jag önskade mig var en liten tjej till och det kändes så fantastiskt. Men så fick vi ett extra ultraljud i vecka 21. Inte för att det egentligen var något fel utan för att hon låg med ryggen mot och man behövde kolla hjärtat en extra gång av den orsaken. Under hela ultraljudet berättade läkaren att allt såg bra ut. Så stängde han av apparaten, ”ni sa något om att njurfel på ert förra barn, vill du berätta om det?”
Meya föddes nämligen utan fostervatten. Då kom käftsmällen, Wilyas fostervatten var också slut. I vecka 21 fanns där alltså knappt en droppe. Det blev akut magnetröntgen, allt gick så fort. Inom loppet av en vecka var vi tvungna att ha avbrutit denna graviditet.
Hur fick det dig att känna?
– Jag hatade världen så mycket! Jag var arg, bitter och ledsen. Wilya sparkade på i magen och jag hade äntligen börjat känna henne tydligt. Jag krävde att få ligga på BB från första tabletten för att avbryta graviditeten, ville absolut inte vara hemma. Jag ville inte att vårt nya fina radhus skulle kännas som dödens hus.

Har sorgen tett sig likadant om du jämför mellan Meya och Wilya?
– Sorgen efter Wilya har skiljt sig mycket från den efter Meya! Sorgen har inte varit lika vass men så mycket djupare på något vis. Jag har inte bara sörjt henne, jag har tvingats återuppleva sorgen efter Meya. Jag har tvingats avstå från att vara en del i allt som Wilya skulle gå igenom, jag kunde inte klara av att gå igenom det igen.
Hur menar du då?
– Jag var inte med och bäddade ner henne, har inte varit på möten med sjukhuskyrkan, har inte ens velat se bilderna från när Frans stoppade om henne! Jag kan helt enkelt inte. Jag är hennes mamma lika mycket som Meyas men kunde aldrig agera som en. Jag var så ledsen denna gången. Jag kände aldrig det där yttersta som med Meya och det gjorde att jag trodde ledsenheten skulle äta upp mig om jag tvingades gå igenom allt igen! Idag är jag ledsen för det. Kommer säkert klandra mig själv hela livet men jag vet fortfarande att det är vad som var bäst.
PicMonkey Collage3
Wilya´s avtryck efter de fick avbryta graviditeten i graviditetsvecka 21

Jag vet att ni väntat länge nu på provsvar på vad som var fel med Meya. Och nu under tiden vi haft kontakt så har ni äntligen fått provsvaren, men det var inte som ni tänkt er.
– 
När Meya föddes så sa de med en gång att det måste vara ett kromosomfel. Alla hennes yttre missbildningar tydde på det. Det skulle inte vara genetiskt sa dom. Vi ville inte att de skulle skära i henne så vi släppte det där. Sen försvann Wilyas fostervatten, och vi insåg att det måste vara genetiskt för Meya föddes helt utan fostervatten.
Prover togs och det skulle ta 3 månader att få svar på. Så i mars ringde jag. Då hade remissen slarvats bort och inga prover var skickade. Vi fick ändå ett möte på klinisk genetik och de var alla överens om att det egentligen bara kunde röra sig om en sjukdom. Så det är vad Wilya screenats för. För att man skall vara bärare av denna sjukdom krävs att samma gen fel hittas på bägge kromosomerna i ett kromosompar. Wilya hade alltså inte denna sjukdom. Men man hittade ett helt annat gen fel, ett konstigt som man aldrig sett tidigare. Man vet inte om dessa två defekter tillsammans kan orsaka det som hänt våra barn, man vet inte heller om detta konstiga gen fel på egenhand kan göra skadan, man vet inte ens om dessa två gener har någonting med sjukdomen att göra överhuvudtaget.
Så läkarna har haft fel från början? Hade detta kunnat undvikas om de gjort på något annat sätt?
– Läkarna har haft teorier. Från början byggde man misstankarna på Meyas yttre defekter. De misstankarna var ju uppenbart fel. Med Wilya sa dom att det i princip bara kunde röra sig om en sak. Men uppenbarligen så har vi detta unika gen fel som orsakar besvär. Om en barnläkare undersökt Meya från första början så hade man sett att hennes njurar var förstorade. Med den vetskapen så hade vi sannolikt valt att utföra en genetisk undersökning redan då vilket inte gjordes nu.
På vilket sett hade det sett annorlunda ut om ni gjort en genetisk undersökning?
– Felet hade hittats redan för ett år sedan och det betyder att vi aldrig hade behövt gå igenom graviditeten som vi behövde avbryta med Wilya säger Filippa och ser sorgsen ut.

Hur ser läget ut för er inplanerade IVF på Cypern som ni har om en vecka, hur känner du och Frans in för allt efter detta besked?
-Idag vet man ingenting mer än vad vi gjorde för snart 1,5 år sedan då Meya föddes. Det känns extremt tungt just nu och jag får kämpa för att orka ta mig ur sängen. Jag känner fortfarande att jag vill föda Frans barn. Han är mer osäker och vill inte riskera något nu när vi inte vet till 100%.  Jag är beredd att chansa men skulle givetvis ångra mig om det visar sig att vi får sjuka barn ännu en gång. Beslutet är tufft och vi har bara en vecka på oss innan Cypern. Vi vet rent krasst inte ens om en spermadonator går att få fram med så kort varsel.
————————————————
I del två får vi veta mer kring deras tankar om IVF, varför de valde just Cypern och mycket mer!

 

Intervju – ”En diagnos är inte det värsta som kan hända”

3 april, 2016

Den andra april varje år är det Världs autism dagen, som instiftades av FN för att öka kunskapen om autism. Därför har jag valt att göra en intervju med Louise Herzberg som är mamma till två fina barn var på hennes äldsta son Sam, 4 år, har fått diagnosen autism. Mer fakta om autism finner du längre ner under intervjun.

Louise berättar att sonen Sam, 4 år,  var som vilken bebis som helst, han följde sin utvecklingskurva normalt och var nyfiken på allt. Inget var annorlunda från första början. Men strax innan Sam var ett år började hon misstänka att något inte var som det skulle.
– Min sambo kände det väldigt tidigt, han jobbar dessutom en del med autistiska barn så han såg stereotypa beteenden som kännetecknar autism. Jag minns inte exakt, men det var innan han fyllt ett år som vi började misstänka att det var något, vi kunde ropa hans namn utan att han ens tittade upp. Först kollade vi upp hans hörsel för att utesluta att han inte hörde oss. Men hans hörsel visade sig vara jättebra.

Hur utvecklades er misstanke efter det?
– Jag blev mer och mer medveten ju mer jag läste på. Det var nog magkänslan vi gick på hela tiden. Jag minns speciellt en gång när jag träffade en flicka som var jämnårig med Sam. Hon kom fram med sina leksaker och ville att jag skulle leka med henne, och jag tänkte att så här har Sam aldrig gjort.
Efter det var det så många olika småbitar som föll på plats:
Ögonkontakten var bristfällig och det är fortfarande svårt för honom. Ibland när han såg mig i ögonen fick jag känslan av att han bara kollade på mina ögon och inte i.
Han lyssnade inte på sitt namn.
Leken. Han började rada upp sina leksaker istället för att leka med dom. Stod hellre och öppnade dörrar och skåpluckor istället för att leka med de andra barnen på förskolan, han var som i en egen liten bubbla hela tiden.
Han utvecklade inte sitt språk i samma takt som jämnåriga heller, det mesta han sa var upprepning av vad andra sagt.
Hur menar du kring språket?
– När han var runt 2 år kunde han räkna till 20 på både svenska och engelska, han kunde alla färger och former på båda språken och även alfabetet var han duktig på, men han kunde inte föra en enkel dialog.

Louise och Sam

När tog ni beslutet om att göra en utredning?
– Vi började prata med BVC om våra misstankar när han var runt ett år men eftersom han var så liten ville dom avvakta för att se.
Se vadå?
– Hur Sam skulle utvecklas. Vi har fått höra så många gånger att barn utvecklas i olika takt!
Vi fick träffa psykolog och läkare på BVC innan dom skickade remiss till barnneuropsykiatri där själva utredningen gjordes. Utredningen startade när han var runt 2,5 år.

Hur gick utredningen till?
– Utredningen gick egentligen ganska snabbt, bara att alla möten var utspridda över två månader ungefär. Vi fick träffa läkare både med och utan Sam, dels för att berätta om våra misstankar och svara på frågor och dels för att göra vanlig hälsoundersökning på honom. Sam fick träffa specialpedagog för att se hur han lekte med olika föremål och han fick träffa en logoped som lyssnade på hans tal. En psykolog träffade vi också.
Alla dessa olika enheter lade samman sina resultat av sina tester för att fastställa diagnosen, det var aldrig någon tvekan. Sam hade inte fyllt 3 år ännu när han fick diagnosen.

Sam

Hur kändes det att få era misstankar bekräftade?
– Vi hade väntat oss att Sam skulle få diagnosen, men ändå kom det som en smäll när läkaren och psykologen bekräftade våra misstankar. Det är jobbigt att få ett sånt besked, alla svårigheter sköljer över en liksom. Men eftersom vi inte vet hur framtiden kommer se ut försöker vi leva i nuet så mycket det går.

Förändrades livet efter utredningen på något sätt?
– Det som förbättras i och med att diagnosen hamnar på papper är att man får hjälp med olika stödinsatser. Exempelvis habiliteringen som vi åker till varannan vecka för att träna sociala lekar och annat. Det är så mycket lättare att få hjälp bara för att det finns på ett papper att han har autism. Även förskolan kan sätta in extra resurs om det behövs.
Snart fyller Sam 4 år och det har hänt väldigt mycket, både i tal och förståelse. Han utvecklas framåt i en väldig fart just nu!

Eftersom att autism är en neuropsykiatrisk diagnos så går det inte att se på Sam att han har diagnosen. Får ni några reaktioner när ni berättar för folk om hans autism?
– De flesta reagerar som att dom inte hade kunnat tro det, många tror att autism = rainman, en överbegåvad eller okontaktbar känslolös människa. Det är därför jag önskar att folk visste mer om autism och npf-diagnoser. Många barn kämpar med sitt inre utan någon som helst förståelse från omgivningen, för de ser ju inte annorlunda ut på utsidan.

Det bästa tipset jag har till andra föräldrar som misstänker att barnet är annorlunda, är att lita på magkänslan. Prata med BVC och kräv en utredning om det behövs. En diagnos är inte det värsta som kan hända, det öppnar bara fler dörrar för att barnet ska kunna få rätt hjälp i tid. Alla barn är unika på sitt sätt, autism är bara lite extra unikt.

Sam och hans lillasyster

—————————————–
Vad är autism?
Autism är en så kallad neuropsykiatrisk diagnos, det vill säga att det inte syns på personen på utsidan att denne har en funktionsnedsättning. Autism är ofta medfött eller så får en det i tidig ålder, symtomen visar sig oftast före tre års ålder.
Vad som kan vara orsakerna till autism är man inte riktigt helt säker på än men troligen är funktionsnedsättningen delvis ärftlig. Vanligast är att få diagnosen som barn, men ibland kan även vuxna genomgå en utredning och få diagnosen.
Människor med autism har oftast svårt att förstå vad andra gör och varför de gör som de gör.
Autism är en funktionsnedsättning som personer har hela livet.

Viktigt att veta är också att autism är ett ord som sammanfattar ett väldigt brett spektrum av många olika liknande diagnoser. En del personer har svår autism kombinerat med utvecklingsstörning eller andra funktionshinder, en del har vad som förr kallades Asperger. Ingen människa är identisk med en annan oavsett om man har en diagnos eller ej, därför är det viktigt att veta att alla som har autism beter sig inte heller identiskt med varandra, man kan ha samma sorts problem men hantera dem på olika sätt. Många människor med autism behöver stöd hela livet och några kan klara sig utan stöd.
Mer info hittar du på www.autism.se

Intervju med Isabel Adrian – ”Bakom garderoben har jag ett hemligt rum”

10 september, 2015

Här är tredje och sista delen av intervjun med Isabel Adrian. För att läsa del ett och två är det bara att gå in under kategorin Intervjuer så ligger de direkt under denna!
I denna del handlar det om vardagslivet och några av era läsarfrågor!

———————-

Du är en mamma, en entreprenör, en känd TV personlighet och författare till boken Sex, droger & en Dj. Du driver också ett produktionsbolag i Los Angeles. Och du är gift med Steve Angello som är känd från Swedish Housemafia, så jag gissar att det blir en hel del resor bland annat. Hur kombinerar du allt detta med mammalivet?
-Jag får hjälp att hämta barnen ibland. Jag har gjort livet lättare för mig själv. Jag kan jobba mycket hemifrån och mina barn älskar att stå framför kameran så oftast funkar det bra att kombinera karriär med mammalivet. Men det är pussel som gäller, hela tiden. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Många tycker att de inte hinner med något annat i vardagen än att diska, städa, laga mat, plocka efter barnen och så vidare. Hur får du tid över?
– Ja alltså det är ju alltid någon som skriker över något. Och det är då jag går in och gömmer mig i garderoben. Det är sant. Eller bakom garderoben har jag ett hemligt rum där jag kan gå in när jag är ledsen, så långt kan det gå ibland. Men om jag släpper allt det, så att ha allt det som jag har, jag är typ den lyckligaste människan i världen. Jag kan inte förstå att jag har fått allt detta. Jag är glad och tacksam över detta, men det är klart, det är jäkligt bra att ha den där garderoben ibland alltså och gömma sig i. Sen så har jag ju städerska, det hjälper ju med disken ibland, tre gånger i veckan i faktiskt. Det borde alla ha! Det kan hjälpa en hel del. Sen har jag fantastiska personer som jobbar med mig som alltid hjälper till med allt.

Hur ser en typisk vardag ut hos er? Kokar ni också makaroner och steker falukorv?
– Jag önskar att vi kunde steka falukorv, för det finns ingen i USA. Men vi kokar makaroner och vi ser på tv och badar i poolen och torkar snor och bajs och gör jätte konstiga saker, typ leker my little ponny, och dansar och så. Vi är som vilken vanlig familj som helst. Stundvis i alla fall.
Sen kan det vara helt galet och det står 15 filmteam där och alla skriker och det är kaos liksom. Men det är en del av livet, det är min vardag och jag tycker den är jätte kul!

LÄSARFRÅGOR
Hur stor är skillnaden att vara förälder i ett annat land i och med kulturkrockar etc. och speciellt när man har media på sig? Jag hade blivit supernervös, haha. Jag menar om ni bor i Los Angeles nu och sen åker hem till vanliga svensson mormor på jul, det måste ju vara super udda?
– Det är inte så mycket. Det är mest skolgången som är väldigt svår för det är så invecklat. Man ska donera och hitta rätt skola som är en väldigt svår och dyr process. Annars tycker jag att det är ganska så likadant faktiskt!

Du är ju en offentlig person, upplever du att människor missuppfattar din personlighet genom TV rutan, eller är du den personen som vi får se?
– Det är ju klart att jag är den personen jag är på TVn, för det är ju jag. MEN om jag filmar dig i hundra timmar i streck och sen klipper jag ut de bästa sakerna som du har sagt. Då kanske du är en helt annan människa. Men på Hollywoodfruar kan jag säga att jag är nästan som jag är. Jag är lite sarkastisk vilket inte folk förstår ibland för att de klipper innan jag säger ”jag bara skoja” Men ja, i svensk tv skulle jag säga att jag är mig själv än så länge. I USA på tv så har jag spelat en roll. En potpurri med de bästa och konstigaste bitarna av mig kanske.

Vad är ditt bästa skönhetstips?
– Ta bröstmjölk som ansiktskräm. Haha nä jag skojade bara för jag vet inte, men jag har hört att det ska vara bra! Men jag skulle säga drick mycket vatten, sov många timmar, drick ingen alkohol och rök inget. Men jag kan säga att jag gör bara hälften av dom sakerna. Sminka alltid av dig eller ha helst inget smink alls på dig för man är oftast snygg ändå! Att ha sin hy ren, insmord och skydda sig är det enda man behöver egentligen. Lite mascara kanske.

Vad tyckte du om Gunilla?
– Jag tycker inget om Gunilla. För hon är bara Gunilla. Hon lever i sin egen värld och hon är tyvärr okontaktbar tror jag numera. Så hon lever på sin egen planet och hon får gärna leva kvar där för mig.
Nä men hon är lite konstigt, lite speciell. Men hon är inte dum.

isabel-adrian-013-1024x681