Browsing Category

Förlossningsberättelse

Förlossningsberättelse med Ines

10 september, 2014

Ines föddes i vecka 38+3 söndagen den 13 juli klockan 17:46. Hon vägde 3860 gram och var 52,5 cm lång.

Det började redan på fredagen med att slemproppen gick. Då var jag övertygad om att det skulle dra igång!
Det kom så himla mycket utav slemproppen. Men timmarna gick och inga värkar kom.
Lördagen smög sig på. Inget hände under fredagsnatten eller lördags morgonen. Kände av lite förvärkar, men inget som gjorde ont direkt. På dagen så lossa ännu mera av slemproppen. Jag ringde in och pratade med förlossningen för de senaste 2 veckorna hade jag varit öppen 2 cm. Och så bor vi några mil ifrån förlossningen, jag ville inte riskera att föda i bilen. Och eftersom att jag var förlossningsrädd så ville jag inte ha någon stressad situation.
Hon på förlossningen sa att efter att slemproppen släppt så kan det ändå ta flera dagar innan förlossningen startar, men att det är på gång i alla fall! Så ja, det var bara att vänta.
På lördagskvällen vid kl 20 så ringde förlossningen upp mig. Dom erbjöd oss att komma in vid 10 tiden dagen efter för att bli undersökta och eventuellt bli igångsatta om allt såg bra ut!
SHIT! tänkte jag. Tror ni att jag kunde sova den natten? Jag var som ett barn innan julafton, haha!

Det vart söndag morgon. Jag åt frukost, duschade och tog en sista magbild innan vi åkte in till förlossningen.
Vi fick komma in till ett undersökningsrum och barnmorskan gjorde en vaginal undersökning.
Hon sa att det såg vääääääääldigt bra ut, allt var så mjukt och moget. Jag var fortfarande öppen 2 cm men det var så moget så hon kunde lätt få det att öppna sig till 4 cm. Sen ville hon koppla på CTG. Jag tänkte att det var onödigt för jag hade ju inge ont. Men hon ville se ändå. Och tur var väl det, för jag hade tydligen väldigt många och täta förvärkar under de där 30 minuterna med CTG, haha. Jag märkte då inget..
Nästa steg var att göra en hinnsvepning för att se om det kom igång av sig självt efter som att kroppen var så himla redo och på gång. Hinnsvepningen gjorde verkligen inte ont, det kändes ingenting alls! Jag var rädd för att det skulle göra skit ont efter vad jag läst på nätet. Men det kändes ingenting på mig. Så nu var det dags att vänta.
Vi fick komma in på ett förlossningsrum där vi skulle göra oss hemmastadda och vänta 1 timme för att se om det vart någon verkan utav hinnsvepningen. Det hände NADA.
10376843_10152106332426534_4869820076846661369_n
Sista magbilden innan vi for in till förlossningen!

Vid 14:30-14:45 så kom kvällspersonalen, vi pratade lite och så tog dom hål på hinnorna på mig.
Det gjorde inte heller ont. Inte just när hon tog hål, det enda som kändes var att det började rinna en massa varmt vatten mellan benen! MEN! Hon stannade kvar där inne och grävde runt ännu mer och det gjorde för-jäkla-jävligt-jätte-ont!
Vi väntade ytterligare 1 timme för att se om de skulle komma igång av sig själv. Jag fick ligga med CTG igen, men det hann inte komma igång av sig själv, jag hade värkar men dom ville att det skulle gå snabbare.

10563400_10152115104326534_1799219971_n
Jag köpte den här godis påsen ca 2 veckor innan vi åkte in till BB. Jag sa att det var min BB-påse. Jag fick inte öppna den förs det var dags. Så jag skickade ovanstående bild till grannen. Hon fattade direkt 😉

Vid 16 tiden kopplade dom värkstimulerande dropp på mig. Sen gick allt väldigt fort!
Jag började få värkar som stegrade ganska fort i styrka. Jag minns att jag tänkte att jag inte ville be om lustgasen för tidigt, då trodde jag att den inte skulle hjälpa på slutet när värktopparna är mycket starkare. Så jag höll ut och andades mig igenom varje värk. Värkarna kom oftast tätt direkt efter varandra med bara någon sekunds paus eller ingen paus alls, att dom överlappade varandra. Till slut så stod jag inte ut längre för nu hade det kommit 2 monster värkar efter varandra så jag bad om lustgasen. Det kom 1 monster värk och jag andades i masken. Det kom 1 monstervärk till, som aldrig slutade utan när den var på väg att avta så kom en till monstervärk som stegrade upp igen och när den var på väg att avta så över gick det till en krystvärk! Så ingen paus att andas och återhämta sig här inte.
JAG MÅSTE KRYSTA skrek jag!
-Nej men inte nu väl?
JOOOO! och så krystade jag, det går ju inte att hålla emot direkt.
Hon kastade sig på klockan och ringde in barnmorskan, dom var lika chockade båda två. Jag vart undersökt och hon sa:
-Men Emelie! Det har ju hänt JÄTTEMYCKET här! Du är helt öppen och jag kan känna bebisen huvud som kommit en bra bit ner redan!
förlossning
Jag hade filten över huvudet hela tiden för att inte störas så jag kunde gå in helt i mig själv och koncentrera mig på andningen och att slappna av.

Jag måste få bäckenbotten bedövningen! Lova! sa jag.
Hon lovade att hon skulle skynda sig så mycket hon kunde och försöka sätta bedövningen. Jag hör hur hon står och prasslar med förpackningar och grejer.
VARFÖR TAR DET SÅDAN TID FÖÖÖÖÖÖÖÖR?!
Jag hade krystvärkar under tiden.
-Emelie jag skyndar mig så mycket jag kan!
När hon skulle sätta bäckenbotten bedövningen, som sätts på insidan i underlivet så var det egentligen försent. Bebisen hade kommit så pass långt ner att hon blockerade punkten där bedövningen ska sättas. Det kände jag ju. Jag manade på barnmorskan att hon måste lova att jag får bedövningen och att jag verkligen inte vill föda utan någon bedövning alls.
Så hon pressade upp bebisens huvud för att komma åt punkten, samtidigt som jag får krystvärk och pressar nedåt, så det vart lite.. inte stressat men, ja något åt det hållet. Jag fick i alla fall bedövningen. Sen var det bara att slappna av, lyssna och följa kroppen. Jag använde lustgasen mellan krystvärkarna. Sen tog det inte lång tid tills hon var ute!

Vårt andra lilla mirakel <3
förlossning 10568675_10152115103971534_1039881156_nmediamamman
Denna bild la vi ut på facebook och jag fick flera kommentarer om att jag såg så pigg o fräsch ut!

Det värsta med hela förlossningen som gjorde absolut ondast var när dom satte fast det där röret ovanpå handen som dom sprutar in medel i! FY FAN så jävla ont det gjorde! Hon måste ha satt den fel, för jag kunde inte röra handen normalt och verkligen inte stänga handen, den värkte konstant. Och så var det i flera dagar efter förlossningen också.

Från första värk tog den ca 1,5 timme tills hon var ute. När Alfons föddes tog det 23 timmar från första värk tills han var ute. Jag är super nöjd med båda mina förlossningar och jag är jätte stolt över att jag kunnat vara så lugn, samlad och avslappnad.

10559327_10152115102371534_1238932265_n
Stolt pappa får sätta upp en nål på tavlan!

10563391_10152115100636534_1692728726_n
Här är hon ca 20 timmar gammal <3

10569151_10152115101421534_189975718_n
Mina hjärtan

Dagen efter, på måndagskvällen åkte vi hem. Vi kände oss redo och vi saknade Alfons!
Så min pappa och Alfons kom och hämtade oss på BB avdelningen.
DSC_0525
Här kommer Alfons springandes emot mig och ropar Mamma! Och gav mig en stor kram och frågade efter bebis.

DSC_0534
Första mötet med storebror och morfar

 

DSC_0530
Första mötet med storebror

Förlossningsberättelse del 2

17 juli, 2012

8:30 – Vi kommer till förlossningen och vart mottagna av en barnmorska som hette Åsa. Vi fick ligga med CTG i ca 45 minuter.
Dom konstaterade att jag hade sammandragningar men dom var inte så starka eller regelbundna.
Eftersom att jag har gått på Aurora så frågade Åsa hur jag ville göra. Om jag ville åka hem eller om jag ville stanna kvar.
Jag ville ABSOLUT stanna kvar! Kändes inte det minsta tryggt att lämna BB.
Så gulliga Åsa fixade ett rum åt oss där hon körde in en säng till karln också.
Vid det här laget så fick jag en TENS apparat. Den hjälpte lite i början tycker jag. Medans vi satt uppe i caféterian och åt frukost så vart värkarna värre.
Jag satt och höjde nivån på TENS apparaten hela tiden.

11:00 – Då var det dags för tillväxtultraljuder som jag hade längtat så mycket efter. Men det förstördes då kärringen som skulle göra det var jätte otrevlig och ifrågasatte mig och hon tyckte det kändes onödigt att göra ett ultraljud på mig osv. Hon är inte värd att bli nämnd mer än så!
Det vi fick fram var att ben och armar såg normal stora ut för graviditetens längd. Det gick inte att se och mäta bebisen pga att vattnet hade gått och då blir det som svarta skuggor bara.

11:20 – Vi kom ner till förlossningen igen till vårt rum. Vi ska försöka vila. Jag får en insomningstablett men den funkade inte alls på mig!
Jag kunde inte somna! Varje gång det kändes som att jag skulle somna så kom en värk som gjorde att jag kvicknade till.

13:45 – Barnmorskan Åsa har gått av sitt pass och dagspersonalen har kommit. Fick en barnmorska som heter Karin. En ung jätte bra tjej!
Jag frågade efter en till insomningstablett eftersom den första inte funkade men det fick jag inte.
Vid det här laget började värkarna bli jobbiga. TENS apparaten funkade inte så värst bra längre tyckte jag. Jag hade den på full effekt vid det här laget.
Karin frågade om jag ville testa akupunktur. Jag som är livrädd för nålar sa nej men sen kom en värk och jag sa ”JA HUGG MIG!”
Hon satte nån nål mitt i huvudet på mig, det kändes inte det minsta lilla. Om den hjälpte vet jag inte.

16:00 till 19:30 – Här är saker lite suddigt. Jag minns att värkarna var så brutala och gjorde så jävla ont! Kommer ihåg att jag fick värmekuddar som jag var väldigt skeptisk till. Jag menar, ett par värmekuddar? COME ONE! JAG LIDER HÄR!
Jag hade fortfarande ingen lustgas.
Det gjorde så fruktansvärt ont minns jag bara. Jag ville typ dö. Jag sa att jag skulle hoppa ut genom fönstret och springa där ifrån.
Tror ingen i rummet trodde på mig då det skulle vara fysiskt omöjligt med min mage 😛
Sen flöt timmarna på och jag låg och plågades.
Jag var helt borta! Det gjorde så ont att jag bara låg och yra typ. ”Finns det någon bättre jäkla smärtlindring man kan få eller?!”
Jaa du kan få lustgas om du vill fick jag till svar. Varför i hela friden hade ingen erbjudit den tidigare?!

Minns att det gjorde så jävla ont att jag började må illa. Tillslut sa jag: ”JAG KOMMER SPY! DET GÖR SÅ JÄVLA ONT ATT JAG KOMMER SPYYY!”
Fick tillsvar: ”Nää men inte kommer du spy…”
Två värkar senare så spyr jag. ”Men ooj, har du sååå ont?”
EEEEEEEH?! Jaaaa jag sa ju det!
”Vi kanske ska göra en undersökning och se hur mycket du är öppen.”
Jag hör dom viska mellan mina ben:
”OJ! Skynda att tillkalla narkosläkaren hon är öppen 8 cm!!”
Det ända jag tänkte var: ERA FITTOR! Får jag ingen ryggmärgsbedövning nu så mördar jag er allihopa!

Jag låg där med mina monster värkar och in rusandes kom en läkare och nå sköterskor. Jag låg och blunda och försökte koncentrera mig på värkarna.
Jag hör hur läkaren går tvärs över rummet och presenterar sig för karln, sen tillbaka på min sida av sängen och ställer sig bakom mig och pratar verkligen övertydligt: H E J E M E L I E! Jag heter..  ”JAA JAG VEEET JAG ÄR VÄL INTE DÖV HELLER!”
Haha, jag menar, ett förlossningsrum är inte så stort 😉
Han sa åt mig att kuta med ryggen som en arg katt och jag ville bara vara en arg katt och klösa ut ögonen på han för att han tjata så mycket och bara klaga på att jag inte kutade mycket nog med ryggen!
Jag var rädd för hur det skulle kännas att bli stucken, en grej jag oroat mig över hela graviditeten!
Tillslut så fick sköterskorna ta tag i mina ben och axlar och pressa ihop mig. Det gjorde för jävla ont så jag kände inte ens när han satte sprutan i ryggen på mig! Snabbt var det gjort. Oroat mig helt i onödan!
Med ryggmärgsbedövningen satt vart jag som en helt ny människa! Gamla Emelie hoppade ut genom fönstret och in kom nya Emelie 😉

FORTSÄTTNING FÖLJER! 

Förlossningsberättelse del 1

16 juli, 2012

15 maj
Vi hade en tid hos barnmorskan. Jag var gravid i vecka 37+1 och hade ett SF-mått på 36 cm, bebisen hade backat ur bäckenet lite och var inte ens lite fixerad längre som det varit tidigare.
Happ det var väl typiskt då tänkte jag och var helt säker på att bebisen hade ledsnat på att hänga upp och ner och ville vända på sig.
På promenaden hem säger karln: ”Jag fick en jätte stark känsla av att vi kommer få barn ikväll!”
Haha jasså svarade jag och hade svårt att tänka mig det med tanke på att jag inte hade haft en endaste förvärk eller sammandragning hittills.
Natten gick och inget hände.

16e maj
Jag var ju såklart tvungen att påpeka att karln hade fel 😉 Ingen bebbe kom igår kväll som han trodde!
På kvällen när vi skulle gå och lägga oss vid 01:30 tiden så minns jag att vi pratade om att vi borde kanske börja packa BB-väskan.
Men vi båda tyckte att klockan var så mycket och att det var dags att gå och lägga sig, den var ju nästan 02!
Vi packar den i morgon bestämde vi.

Klockan 03:48 – Jag vaknar av att det knäpper till och kommer något varmt mellan benen.
Jag bokstavligt talat flyger upp ur sängen som en skållad råtta och står där helt yrvaken och fattar ingenting!
Det fortsatte att rinna varm ned för benen på mig.
Min första tanke var: ”Herregud, kissar jag? Eller vad gör jag?”
Jag stod och stirra i mörkret medans det rann i kanske 2 minuter med världens skakningar i kroppen pga adrenalinet innan jag sa: ”Jag tror att vattnet har gått!”
Karln svarar yrvaket: ”VA? Näääääe..” då börjar man höra hur det plaskar på golvet, som att någon vred ur sina blöta badkläder.
”Okej, ooj, NU alltså? Vad ska vi göra?!” svarade karln.

Ja då var det mitt vatten som gick. Och det kom inte lite vatten heller. Utan det verkligen rann.
Det vart en stor pöl på golvet som jag stod i och det bara plaska och skvätte! Haha!
Jag satte mig på toaletten, fortfarande helt adrenalin skakis och ringde förlossningen. Jag hade fortfarande inte det minsta lilla ont.
Hon på andra sidan luren tvekade på om jag verkligen var säker om det var vattnet som gått.. Öööh, daah! Klart jag var SÄKER!
Vi skulle på ett tillväxtultraljud kl 11 samma dag och hon tyckte att jag skulle vänta tills dess. Gå och sov sa hon.
Karln lyckades somna. Jag låg där med ögon lika stora som en ugglas. Det gjorde inte ont men jag var livrädd.
Snart skulle det hända. Det jag varit så rädd för så länge, det jag mått så dåligt över. Oh sweet lord!

Klockan 05:00 – Vid den här tiden så började de första värkarna komma. De var som vanlig mensvärk.
Då visste jag att förlossningen inte var allt för långt borta i alla fall. Herregud vi kommer få en bebis idag. Det kändes sjukt overkligt.
Samtidigt kände jag en ångest att faaan hur ska jag ta mig ur det här då?!
Jag buffade på karln och låg i hans famn och grät. Och nej, inte av lycka.

Klockan 07:00 – Jag pratade med min mamma som tyckte det var konstigt att hon på förlossningen ville att jag skulle vänta ända till 11 när vattnet hade gått kl 04.
Det är ändå 7 timmar. Så mamma tyckte att jag skulle ringa in igen.
Sagt och gjort. Jag ringde in och den här gången var det en annan tjej som svarade!
Hon tyckte att jag skulle äta frukost och komma in så dom får undersöka mig. För det vill dom göra när vattnet har gått.
Hon tyckte det var konstigt att den andra tjejen sa att jag skulle stanna hemma till 11.
Efter samtalet ställde jag mig i duschen och var fortfarande helt adrenalin skakis. Jag tvingade karln att gå ner på alla 4 och raka mina ben.
För jag tänkte minsann inte ligga där med lurviga ben! Haha knäpp jag vet.
Jag åt aldrig någon frukost men passade på att ta några sista bilder på magen innan vi stängde ytterdörren och åkte till BB.

FORTSÄTTNING FÖLJER!