Browsing Category

Gästbloggare

Gästbloggaren Emelie Holst – Detta är det värsta jag upplevt i mitt vuxna liv

21 juli, 2015

Denna veckan är det lite förlossningsdepressions tema efter ett fint mail jag fick efter min medverkan i metro.
Först ut var Mike med att berätta ur sitt perspektiv som pappa och partner, att stå vid sidan av en förlossningsdepression. Denna text hittar du HÄR. Nu är det dags att höra en mammas sida.
________________________

Okej, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. För det som ska skrivas nu är det värsta jag upplevt i mitt vuxna liv. Allt började när jag träffade mitt livs kärlek. Flytta ihop, skaffa hund och pang, så va jag gravid. Det va inga tvivel om att hon skulle få stanna där i min mage. 4 månader gick och Olivia började känna sig redo för att komma ut, men som tur va så klarade vi av att hålla henne i magen till vecka 37+5. Det va den 24 juni 2014 och ut kom en alldeles perfekt flicka, 3524 kg och 50 cm lång. Men hon andades inte.
IMG_3467

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När Olivia hade kommit ut så såg jag bara en blå skepnad svischa förbi mig när jag låg där på bordet, eftersom jag blev förlöst med kejsarsnitt. In i operationssalen kommer 2 läkare och säkert 10 sköterskor. Jag hinner aldrig få se henne när hon ligger där, men hennes pappa är med henne hela tiden.
Jag rullas ner till uppvaket för att där piggna till och få tillbaka känseln i mina ben. 1 timma går och ingen berättar för mig hur min dotter mår. 2 timmar går och jag vet forfarande inget.
Under denna tiden hinner jag tänka följande saker.

1. Lever hon
2. Kommer jag få se min dotter
3. Är jag mamma nu eller inte

Jag låg där nere i 4 timmar utan att veta om det barn jag precis födde fram är vid liv, ingen kom och pratade med mig och ingen ville prioritera att ta reda på det när jag frågade.
Här börjar resan på något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Efter att dessa 4 timmar gått så får jag komma upp till Neonatalen och där träffar jag min dotter för första gången, men jag kände ingenting förutom rädsla, rädsla för att jag nu skulle fästa mig vid denna underbara flicka för att hon sedan skulle tas ifrån mig.

Namnlös

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagarna går och jag lämnar inte Olivia ur min sikt, jag vägrade att hennes pappa fick hålla henne och inte ens sköterskorna, jag låg vaken varje natt i 3 veckor för att kolla så att hon anades.
När dessa 3 veckor gått utan sömn så kraschade jag, rakt in i en jävla betongvägg. Jag ville inte leva mer, men det som höll mig kvar i livet va min älskade Olivia, det kan ses egoistiskt att tänka att man vill ta sitt liv, men jag orkade inte mer, allt blev svart. Jag fattade inte vad som hände, allt skulle ju vara sådär rosa skimrande och bebislyckan skulle ju vara sådär supermysig och den där bubblan som alla pratade om? Vart va den?

Allt uppdagades när vi va på besök hos BVC och man som mamma skulle fylla i ett formulär om hur man mådde efter förlossningen. Jag ville kryssa i de rutor där det stod att man bara mådde skit, men det gjorde jag inte. För jag trodde att om jag kryssade i hur det egentligen ligger till så kommer dom ta mitt barn ifrån mig. Då frågade min man rakt ut om så va fallet, och självklart så va det ju inte så. Jag bröt ihop där på BVC, som blöt fläck, det fanns inget kvar av mig.
IMG_2794

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fick prata med en psykolog som konstaterade att jag fått en förlossningsdepression och även posttraumatiskt stresssyndrom från det som hände vid födseln. Och jag kan än idag inte för allt i världen varför ingen informerar oss om att detta kan hända? Att första tiden inte alls kanske kommer bli sådär som man ser på film eller som de flesta barnmorskor berättar, för det va ju det jag trodde. Det va ju detta ögonblick jag väntat på i hela mitt liv , och nu kände jag mig bara så jävla värdelös, och jag kände mig som den sämsta mamman i hela världen.
Jag kommer ihåg när jag satt där och scrollade ner genom sociala medier, alla mammor som glatt och härligt stod där med träningsbyxor och vagnen i högsta hugg, hur orkade dom och hur gjorde dom? Är det såhär det ska vara?

Jag tog kontakt med husläkaren och fick medicin, som jag fortfarande äter idag och jag valde att släppa alla måsten och riktlinjer, jag började gå min egen väg och göra saker som för mig och min familj va det bästa, men det tog mig 10 månader att inse detta. Jag kommer inte ihåg så mycket av Olivias första månad, för jag levde som i ett tjockt moln som inte försvann, och tårarna bara rann mer och mer för varje dag.

olivia

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hoppas och ber om att detta ska bli något som det kommer pratas mer om, det är okej att känna att allt inte är som på rosa moln, och det är även okej att gråta.

Det viktigaste är att man pratar om det, att man vågar säga ifrån, att det inte känns okej, för ju fortare man får hjälp desto fortare kommer den tiden då man ser allt klarare och livet blir faktiskt ganska fint.

Idag är min Olivia 1 år och vi jobbar på ett syskon till henne, och på ett sätt så har detta lärt mig mycket, jag har gått stark ur striden, men vägen dit är oftast tuff , men man klarar det.

/ Emelie www.fruholst.vimedbarn.se

Gästbloggare Olivia Johansson – Pojke eller flicka?

9 april, 2015

* Hej, jag skulle vilja köpa en present.

* Är det till en pojke eller flicka?

Så löd de flesta konversationerna när jag gick ut på stan i Uppsala och genomförde min undersökning. Jag var nyfiken på att se hur dagens butiker delar upp barnkläder. Jag började med att säga att jag önskar att köpa en present till en 5-åring. Hela 63 % frågade mig då vilket kön barnet hade. Jag bet ihop för att inte få ett frispel. Allvarligt talat, spelar det någon roll? Det är bara ett barn. Inte helt förvånad över resultatet fortsatte jag dock min undersökning.
Nu valde jag att fråga efter en present till en 1-åring. Tack och lov var det ingen som frågade mig efter könet på barnet. Som nyfödd är du alltså bara ett barn. De flesta barnavdelningar sträcker sig upp till 12-13 år så jag kände att jag ville utmana lite och se vad de säger vid köp av present till äldre barn. Tyvärr så frågade hela 100 % om det var till en kille eller en tjej. Summan av det hela; du är inte ”bara ett barn” speciellt länge.

Dessa svar fick jag dock av personer som arbetar i butikerna. De är inte butikerna. Det kan ligga personliga åsikter bakom och jag är främst intresserad av hur butikerna delar upp sina kläder och inte hur ett butiksbiträde väljer att svara. Jag tog ytterligare en promenad och usch vilken besvikelse. 80 % av de 10 butiker jag besökte här i staden har valt att ha kön som grund för deras uppdelning av kläder. Endast EN butik har gjort det briljanta valet att dela upp efter märke och EN butik valde att dela upp efter ålder. Enligt majoriteten av butikerna är du således inte bara ett barn utan du är pojke eller flicka.

Från när är man då pojke eller flicka?

Jag tittade även på hur de olika butikerna delar upp kläder online. Jag granskade 10 olika butiker som hade barnklädesavdelningar online. Där var det 30 % som valde att dela upp kläderna efter kön redan vid nyfödd. 30 % gjorde det vid ett års ålder. Hela 40% gjorde det inte alls utan valde att dela upp efter annat än kön. Det låter ju bra eller hur?
De 80 % i Uppsala som separerade sina kläder efter kön gjorde det dock alla redan vid 1 års ålder (eller tidigare). Du är alltså inte bara ett barn även fast du bara är ett år gammal. Du är pojke eller flicka.

Jag har inte barn. Jag har inga kompisar som har barn. Jag ska inte ha barn nu. Men, det kommer en dag då jag har barn. Det kommer en dag då mina kompisar har barn. I framtiden. Av den anledningen startade jag instagramkontot @baraettbarn. Jag kände att fler behöver få ta del av hur dagens butiker skapar könsroller.

Jag vill få till en förändring. Jag vill att mina barn ska kunna välja och vraka från alla världens färgnyanser. Jag önskar att mina framtida barn kan välja rosa kläder utan att de hänger under ”tjejavdelningen” samt att kunna ha på sig en spidermantröja utan att bli anklagad att ha ”killkläder”.

Mitt mål är att få bort skyltarna ”pojke” och ”flicka”, att få frågan när jag köper present ”vad har barnet för stil” samt att färgerna på barnkläder ska genomgå en förändring. Är det vettigt att så många av killkläderna är blå och så få är rosa? Som alltid när man vill få till en förändring får man ta kontakt med beslutshavarna. Tyvärr har jag inte numret till butikscheferna eller butikernas direktörer så jag fick i sedvanlig ordning maila @kundtjänst. Alla svar jag fick såg likadana ut;
”Vi har valt att dela in vårt sortiment i pojk- respektive flickkläder för att det finns en efterfrågan på det från de flesta av våra kunder .”

De har alltså denna uppdelning för att VI efterfrågar det.
Lösningen? Sluta efterfråga det och efterfråga könsneutrala barnavdelningar!

pojke eller flicka

Dela gärna med dig av din historia om du testar detta genom att #doesitmatter på instagram. Följ gärna mig på instagram @baraettbarn för att få mer information och följa resan mot könsneutrala barnavdelningar.
Tack för att ni läste och jag hoppas ni vill vara med och hjälpa till! Anser jag att jag har missat något, skrivit något galet eller om ni har synpunkter är ni varmt välkomna att höra av er till mig på olivia.johansson@live.com.

Kram Olivia Johansson

Gästbloggare Olof Hammar – Det lät som att jag befann mig inuti en stor kyrkklocka

5 april, 2015

Nu ska jag skicka iväg den här sabla stöveln all världens väg, tänker jag. Sen låter det som om jag befinner mig inne i en stor kyrkklocka – DOOONG! – två sekunder senare ligger jag där på rygg, utan känsel från halsen och ner. Att någonting var galet förstod jag direkt, att det helt skulle förändra mitt liv hade jag inte en tanke på. I alla fall inte just då.

Det hade regnat hela den dagen och jag och min fru, Elisa, hade fullt upp med att fixa till det nyinköpta huset. Det var mycket småjobb, sätta upp hyllor, organisera förrådet, handla redskap till trädgården, packa upp och lite annat smått och gott. Vi hade vår första riktiga semester tillsammans, Elisa och jag, och vårt nya hem var prio ett på att-göra-under-semestern-listan.

Mitt upp i allt ringde det på dörren. Det var en av grannarna som upplyste oss om att vår nyinköpta båt var ”på väg ner”, som han sa. Vi hade helt glömt bort att vår lilla motorförsedda eka borta vid bryggan behövde tömmas på regnvatten vid jämna mellanrum. När vi sedan kom fram till bryggan visade det sig att vår båt mycket riktigt var ”på väg ner”, och efter någon halvtimmes ösande så var ordningen återställd.

Olof Hammar
Olof Hammar vid en brygga med ön Orust i bakgrunden

Vi var inbjudna till vägföreningens årliga städfest den regniga dagen, och som nyinflyttade till området tyckte vi att det var ett bra tillfälle att lära känna våra nya grannar och presentera oss. Festen var lyckad, regnet upphörde, vi åt god mat och umgicks med de andra medlemmarna i vägföreningen.

Efter middagen och en tipspromenad var det dags för lite lekar. Vi samlades på ordförandens gräsmatta och blev informerade om att vi skulle tävla i stövelkastning. En högst besynnerlig lek som helt kort gick ut på att hiva iväg en stövel så långt som möjligt. Det var tänkt att man skulle stå bredbent och köra in skallen mellan benen och försöka hiva iväg stöveln upp över ryggen, och framåt. Kul, verkligen skitkul, tänkte jag och erbjöd mig att börja.

Kavajen åkte av och jag ställde mig bredbent på gräsmattan med stöveln redo. Mitt val av skor (loafers) var väl inte helt genomtänkt, men det fick duga. Jag tog i och svingade armarna bakåt, och i samma veva tappade jag fotfästet i det regnvåta gräset och landade med hela kroppsvikten på nacken! Det small till, högt, sen var det färdigt.
Jag minns att jag drog in högerarmen precis när ryggmärgen gick av – det var den sista funktionella rörelsen jag skulle göra med den armen på ett bra tag.

Under de första åren efter skadan hade jag mycket problem med svåra nervsmärtor, lågt blodtryck, ben-nybildning i låret, spasticitet, problem med blåsa och tarm; tja, det mesta krånglar med kroppen efter en sådan olycka.

Min väg tillbaka blev lång, krokig och ofta svår. Jag var också mycket nedstämd och väldigt påverkad av tunga smärtstillande och lugnande mot smärtor och muskelspasticitet.

10152478_10152151011553443_8997783850083947625_n
Bilden är tagen för ett par år sedan, på Hammarö strax söder om Karlstad en härlig sommardag

Det är viktigt att förstå att ångest, nedstämdhet och depression är en del av det ”livsomvälvande paketet”. Man måste få sörja, bli arg, tycka livet är orättvist; kanske bli avstängd, likgiltig, nedstämd och uppgiven. Dessa tillstånd och känslor måste få uttryckas och behöver få ta tid att läka allteftersom livet rullar vidare. Det blir bättre! Det går över! Ge det tid! Låt hela kroppen få ta den tid den behöver för att landa. Somliga genomgår denna sorgeprocess under ett par år – för andra, som i mitt fall, tog det ytterligare några år – men det är okej! Det måste få ta den tid det tar.

Först efter 7-8 år efter olyckan började min kropp anpassa sig och tillsammans med min rehabläkares höga kompetens, samt en stor portion envishet och självrannsakan började jag på allvar komma i fas med min skada och finna acceptans i det som hänt. Först då kunde jag på allvar påbörja min väg tillbaka till ett normalt och fullgott liv. På vägen har jag fått mycket stöd från min fru och har nu även hjälp med det dagliga livet genom personliga assistenter som jag själv utbildar och anställer via ett assistentbolag.

För ett par år sedan började tillvaron se ljusare ut. Magen började fungera lite bättre, jag fick rätt smärtlindring, började röra på mig mer och många pusselbitar började falla på plats. Det ena framsteget ledde till det andra och för ungefär ett år sedan kunde jag på allvar se mig själv som färdigrehabiliterad och på allvar tycka att livet inte bara var värt att leva, det var också riktigt gott att leva, och jag kunde för första gången känna en genuin tacksamhet för att jag överlevde olyckan och fann ett nytt, bättre liv längs vägen.

En väldigt viktig del på min resa var när jag till slut tog mig ur ekorrhjulet och slutade med sjukgymnastik i primärvårdens regi. Under många år tränade jag stötvis med olika sjukgymnaster för att hålla mig i skaplig form – men lika hastigt slutade jag med träningen på grund av att jag, enligt sjukgymnasten, var för ”bra” eller för frisk.

Utan tillgång till egen träningsutrustning trillade jag snabbt ner i min vanliga, dåliga form. Försökte motivera mig, men gav allt som oftast upp. Vad jag behövde var en bra motivator. Träningsmiljön i en lokal tillhörande en vårdcentral eller ett sjukhus, var helt klart inte upplyftande på något sätt, inte särskilt inspirerande heller. Många strokepatienter trängdes ihop med hjärnskadade, MS-patienter, CP-skadade och en och annan ryggmärgsskada. Jag upplevde att jag kände mig sjuk och verkligen handikappad på en sådan träningsinrättning. Det var först när jag kom i kontakt med ett ”vanligt” gym som jag började känna mig inspirerad.

20150302320
En nytagen bild på Olof i det ”vanliga” gymmet han nu tränar på

Efter ett kort samtal med en av deras personliga tränare fick jag snabbt reda på vilka träningsformer deras gym kunde erbjuda. Jag och min fru bokade in ett besök till en av deras personliga tränare för att gå igenom hur deras utrustning fungerade samt vilka mål vi hade med vår träning. Det var viktigt att både min fru och jag tränade tillsammans, för att peppa och inspirera varandra. Vår tränare var väldigt kompetent och professionell och hon skapade oss varsina träningsprogram baserat på vår fysik och våra mål. Äntligen kändes det helt rätt – att gå från sjukgymnastik till ett riktigt gym var det viktigaste beslut jag någonsin fattade. Att få träna enligt sina egna förutsättningar på ett gym med helt vanliga människor, fick mig att känna mig friskare än någonsin. Min regelbundna träning har varit något av en livräddare.

Mitt recept för att lättare gå igenom en sådan här livsomvälvande händelse är, förutom lite skön galghumor och sund självdistans, att se till att ha ett bra team bakom sig. I mitt fall innebar det en bra läkare som lyssnar, familj och vänner som stöttar. Men det som för mig var den viktigaste resursen i mitt ”team” var andra, i liknande situation. Den erfarenheten, kunskapen och förståelsen som andra med liknande skada kunde delge mig, går inte att köpa för pengar – den kunskapen var ovärderlig – och än idag lär jag mig nya saker som rör mitt handikapp och min situation. Man lär sig dessutom lite mer om hur man är funtad som människa. Under dessa år av rehabilitering har jag lärt mig enormt mycket om mig själv. Och det, är värdefullt.
/ Olof Hammar

Gästbloggare Jesper Caron – Välj en bättre tanke

11 februari, 2015

Ett gästinlägg utav Jesper Caron som driver den populära facebooksidan Framsteg.

”Just nu kan du välja en tanke som får dig att må bättre eller sämre. Välj själv!”
– Jesper Caron

Trots det uppenbara i hela resonemanget så glömmer vi ibland bort detta.
Jesper Caron


Visst har du också varit med om situationer då det gått snett då man bara helt plötsligt kommer på att man kan välja en bättre tanke och vips så är problemen borta.

Morgonbråk med barnen som vänds till en magisk morgon med lek och bus, stress i trafiken på väg till arbetet som med en tanke omedelbart byts till att man sjunger med i sin favoritlåt och får en himmelsk uppladdning inför jobbet, eller när man kommer på sig själv att försöka ha trettiosju bollar i luften samtidigt på jobbet men som man med en tanke gör hanterbar när man släpper alla bollar utom den enda som man faktiskt kan arbeta med just nu, eller när man har fem olika mediakanaler igång samtidigt, kommer på hur störd man är av dem och man med ett leende på läpparna inser att man kan stänga av alla och få ett efterlängtat lugn, eller den där tröttheten som man tyckte var ett så uppenbart själ till att inte gå och träna men som man med en kittlande tanke vände och fick ett helt magiskt träningspass som följd.

Vet inte om det är självbevarelsedrift eller man känner sig lite påkommen men lite då och då när man talar om det här med tankar så kommer personer med stora släggan med en gång.

Ungefär: ”Så du menar att om alla man känner dog i böldpest just nu så skulle man gå omkring och vara glad…”

Själv tycker jag alltid att det är komiskt och tragiskt på samma gång när det där inträffar. Komiskt eftersom personen inte inser att det var just en tanke som fick honom att ta fram stora släggan, tragiskt eftersom att han inte inser hur mycket han går miste om där och då för att han tänker som han gör.

och Nej jag menar inte att man prompt måste vara glad om alla man älskar dör i böldpest, inte heller menar jag att man ska gå omkring och låtsas som att allt är bra jämt och ständigt.

I dessa extremsituationer handlar det mer om att oavsett hur eländigt livet är så kan man ändå välja en tanke som gör att det blir något lite mindre jobbigt och oavsett hur djupt man sjunker så kan man ha blicken uppåt mot ljuset.

Om man vänder på det: Är det kanske inte just när livet är som värst som man behöver en riktigt bra tanke som mest? En tanke som man kan landa i, hämta kraft ifrån, som kan bära en igenom det där jobbiga.

Men det stora flertalet av oss befinner oss inte just nu i en situation som är så extrem, det handlar mer om att få vardagen att blomstra, att kunna finna glädjen även i de där små händelserna och att kunna välja en tanke som gör att man ser det magin som finns där runt ikring en men som man kanske missar bara för att man är så van vid det.

Ha det gott! / Jesper Caron

Gästbloggare Sanna Niemi – Ska du vaccinera dig eller ditt barn?

17 september, 2014

Jag heter Sanna Niemi och ska berätta min historia och upplevelse utav vaccin.
När min dotter skulle fylla fyra år fick hon sin första vaccination, rent stelkramp. Hon var fullt frisk innan och en månad senare insjuknade hon i en kraftig mag- och tarminfektion. CRP låg på över 200. Ont i magen och hög feber. Vi var inlagda på Astrid Lindgrens barnsjukhus i sju veckor. Läkaren som öppnade henne för att titta på tarmarna, som var röda och inflammerade, hade aldrig sett något liknande. Tarmen stod helt still och var utslagen. Magen var svullen som en ballong. Det mesta av kroppens funktioner slogs ut, hon kunde varken kissa eller äta. Hon kräktes slem otaliga gånger per dygn. Ingen visste om hon skulle klara sig. Och jag vet att jag tänkte att klarar hon detta så klarar hon allt.

Hon var verkligen svårt sjuk. Dessutom glömde de bort katetern i flera veckor (vad visste jag?) så hon fick blodförgiftning och flyttades till intensivvården. Ingen av läkarna visste vad som hände men jag tror det skrevs en anmälan om vaccinationsskada. De sa att det skulle göras i alla fall. Vad läkarna var överens om var att hon blev sjuk på grund av att hon hade fått i sig något. Och vaccinet var det enda! Jag vårdade henne hemma i åtta månader med sondmatning och suprapubiskateter. Väldigt långdraget tillfrisknande. Jag tror att hon hade en infektion i kroppen när hon fick vaccinet. Kanske en obalans i magen (alla har ju sin svaga länk i kroppen) och så blev vaccineringen för mycket. Idag, fem år senare, är hon fortfarande inte helt återställd. Hon har svaga perioder med magont och diverse problem med tarmen. Men starkt immunförsvar tack och lov.

Jag vill avsluta med att tipsa om en bok som heter  Vaccinationer: risker och skador, som är super bra om du vill läsa mera.
vaccin
”Denna guide till de vanligaste barn- och vuxenvaccinerna i både USA och Sverige tar upp de risker som finns vid en vaccination och vilka skador som kan uppkomma – information som i dag inte är lätt att få tag i på svenska.” – Adlibris.se

Gästbloggare Kristoffer del 2

8 september, 2014
Här kommer fortsättningen på gästbloggaren Kristoffers lista del 2

5. Människan har utvecklats till att lida och vi är bättre på att lida än något annat.
Det kanske inte låter som något positivt men att förstå det gör att du kan lugna dig bättre.
När man inte mår bra så tänker man direkt att det nog måste vara något fel på dig.
Att smärtan finns där för att säga ”du gör något fel med dit liv”.
Att lida är något helt normalt och mänskligt, och det finns en bra orsak till att det inre lidandet existerar.
Det finns alltid ett ängsligt bakgrundsljud av ”Det här känns inte ok, du måst bli bättre på…”,
tillsammans med skräckbilder från hjärnan och adrenalinkickar, det har fått människan att överleva i miljoner år.
Suget efter att förändra eller fly från vårt nuvarande livsmoment är något som driver nästa alla av våra beteenden.
Den här överlevnadsmekanismen har funkat väldigt bra men den lämnar minst sagt en bitter eftersmak,
att du som människa är väldigt ängslig och lider väldigt mycket av att bara existera.
Men genom att inse detta så kan man förändra sitt tankesätt om just denna smärta.
Det betyder att du kan ta kontrollen över lidandet, för du vet att bara för att du känner lidande behöver inte ditt liv vara på väg åt fel håll.
Det är du som håller i bollen och det är du som bestämmer hur mycket du ska lida.
Du kan lära dig att säga stopp åt din hjärna när den är på väg att rulla en mental snöboll ner för backen.
Visst så har vissa djupare ärr än andra och kan behöva mer hjälp att hantera sin smärta.
Men alla har mer eller mindre inre demoner och vi kan lära oss att stoppa dom i dörren.
Där har vi också något gemensamt och något vi bör tänka på:
Vi lider alla i denna värld, så visa lite kärlek till varandra för fan!

6. Känslor finns för att göra oss partiska.
Känslor är svåra att ignorera och de finns där för att vi ska knyta oss fast vid saker.
Men du kan inte lita på dina känslor när det gäller dit eget värde och vart du är i livet.
Det är väldigt lätt att tycka illa om sig själv vilket också gäller andra.
Vi älskar något så vi hatar något i rädsla för att förlora det vi älskar.
Den bra sidan av känslor är att när vi brinner för något eller älskar någon, så vet vi vad som vi vill göra med vårat liv och vad som får oss lyckliga.
Men det är också något som gör oss mer partiska och påträngande.
Av känslorna lär vi oss vad vi inte vill vara utan, men det är också en av livets hårda läxor,
vi måste släppa allt.
Inget som existerar finns för alltid.
Det är rätt hårt för en människa att acceptera.
Det är ju något som varje människa kämpar för, att bli ihågkommen av andra eller lämna sitt avtryck.
Men vi bygger bara sandslott och tiden kommer som en våg av vatten för att göra plats för nya sandslott.
Som sagt, det känns hårt men vi är alla i samma båt.
Om du accepterar det så kan man bli en fridfullare person.
Du behöver inte bygga sandslott, bara vara på stranden och njuta av vädret.

7. Människor motiveras av två saker : att få det den vill och fly från deras lidande.
Det finns inget gott och ont här men det finns den smarta och dumma vägen.
Vi alla har olika beteenden men de går ut på samma sak,
att på det mest effektiva sättet, för stunden, få det vi vill eller att minska vårt lidande.
Det enda som skiljer oss åt är hur vi gör det.
När vi växer upp så lär vi oss hur vi ska få det vi vill och hur vi ska minska vårt lidande.
Vi kan alla förstå dessa motiv men hur vi utför dom beror på hur vi blivit uppfostrade och upplevelser i livet.   Alla har inte turen att ha någon som bryr sig om dom eller kan hjälpa dom att förstå känslor.
Det är då större risk att man inte gör bra val om man aldrig lärt sig alternativen.
Det bra sättet är att få det man vill ha och samtidigt hjälpa andra att få det dom vill ha, men det är inte det snabbaste och lättaste alternativet.

8. Tro är inget att vara stolt över.
Jag har länge tänkt att tro är viktigt för att det är ju din upplevelse som är din och om du tror på något så kan det fylla dit liv med mening.
Men egentligen så hindrar det dig om du håller för hårt i dit trossystem.
Att tro på något är ingen bragd. Varför?
Det är bara idéer som man tar för givet, som man vägrar tänka annorlunda om.
Att tro är lätt.
Desto starkare din tro är, desto mindre öppen är du för riktig visdom och att växa som människa,
för att ”en stark tro” är bara hur starkt du försöker att inte ifrågasätta dig själv.
Direkt du blir stolt över en tro, direkt du tror att tron definierar vem du är, då har du gjort den en del av ditt ego.
Om du lyssnar på vem som helst som berättar om sin tro som de verkligen tror på, religiös eller ateist till exempel, de kommer aldrig lyssna på vad du har att säga om du tror något annat.
Det är tillfredsställande att prata som att du vet bäst, det är tillfredsställande att någon håller med, och det är det som ger den troende kickar.
Där du hittar en tro hittar du också en stängd dörr. Tro på något, vad som helst som känns bra men var aldrig rädd för att förlora/ändra din tro.

9. Objektivitet är subjektivt
Livet är något subjektivt, det kan bara upplevas av ditt innersta väsen genom din kropp och känslor med allt vad det innebär.
Du kommer aldrig kunna dela din exakta upplevelse, för den är bara din.
Detta är något som vi verkligen borde suga i oss, du och jag är helt unika.
Det är som att varje person bär på en hemlighet som ingen kan förstå, förutom du.
visst så kan man ju försöka förklara den men personen som du berättar för kommer ju uppfatta det på ett annat sätt.
Det säger också att du måste lita på din upplevelse för den är ingen annans, det är bara du som har den här vinkeln av livet.
Subjektiviteten är något basiskt, primärt.
Det är det som är äkta.
Ingen kan se världen som du utifrån dig och låt dig inte bli trampad på i det enda som är helt ditt.
Objektiviteten kommer som grädde ovanpå och påverkas hela tiden av andra människor och saker de skrivit, filmat, berättat eller våra egna upplevelser.
Vi är som ständigt växande legofigurer, man lär sig något nytt eller kanske släpper något man trott och vips så ändras hela bilden en aning.
Men i mitten av figuren någonstans så finns det du verkligen är, observatören av din egen film som utspelar sig just nu.Peace!