Eva-lill Åkerlind – Cancern förändrade mitt liv, positivt!

22 juni, 2014

Det var en solig fredag eftermiddag som jag träffade Eva-lill Åkerlind på Café Linne i Uppsala för att få höra hennes historia om hur bröstcancern vart hennes utväg ur en omedveten självdestruktiv livsstil. Vi beställde en varsin smoothie och satte oss ner vid ett bord på uteserveringen i det varma fina vädret. Och det slog mig, vilken utstrålning Eva-lill har! Hon sprider glädje och lugn omkring sig, det känns som att hon har hittat sig själv och är i harmoni och nöjd med livet. Men så har det inte alltid varit. Lagom när vi får in våra smoothies som vi beställde börjar Eva-lill berätta.
Jag har alltid varit en ledartyp, jag jobbar som lärare på en skola och sen har jag en salong där jag också är en huvudperson som ska ha koll på allt och leda allt och lösa allt.
Sen håller jag i kurser för frisörer. Jag löser hela tiden en massa. Men jag har aldrig bett någon om hjälp. Utan jag löser mina problem själv. Jag ringer inte mina vänner om jag känner mig stressad etc. Jag hade inga gränser, på nått konstigt sett har jag varit som någon slags supermänniska.
Man vågade nästan inte ge mig en klapp på axeln för jag har utstrålat att jag inte behöver någon hjälp. Jag har nog snarare utstrålat att jag är en slags supermänniska som klarar allt på egen hand.

Hur kunde en typisk dag se ut för dig i ditt gamla liv, kan vi väl kalla det!
-Från det till att jag vaknade till jag gick och la mig var det hela tiden någonting, jobb, sms, samtal, mail, jag sprang mellan allting hela tiden. Och sen hemmet, handla , laga mat, tvätta, städa, göra läxor. Ja helt otroligt egentligen, det låter helt omänskligt.
När jag startade salongen för 2,5 år sen så jobbade jag samtidigt heltid som lärare.
Så jag kunde sitta och åka på lunchrasten från skolan ner till salongen för att jobba lite.
Eller så åkte jag hem efter mitt heltidsjobb och lagade mat och startade en maskin tvätt samtidigt.
Då kunde jag åka ner till salongen och jobba, och sen när jag kom hem kunde jag hänga upp tvätten.
Jag hade alltid sådana planeringar för att hinna med så mycket som möjligt. Det kändes ungefär som att jag sprang och släckte småbränder hela tiden. Här brinner det mest nu, oj då måste jag dit och släcka den elden först och oj sen måste jag dit och släcka den elden då tar jag det först.
Tänk den känslan att springa mellan sådär hela tiden. Jag vart stressad av att ha sommarlov som lärare, så jag jobbade mer på salongen i stället. Jag vart rastlös om jag inte hade något att göra.

Varför tror du att du gjorde som du gjorde, varför levde du sådär?

-Jag tror att det var ett sätt för mig att hålla en slags ångest borta, att hela tiden hålla mig sysselsatt.
Ångesten för att få ekonomin gå runt som ensamstående. Men samtidigt har jag aldrig haft problem med ekonomin heller, antagligen för att jag jobbat två jobb samtidigt, jag har ju mer än en heltidslön.
Men jag är rädd att jag ska få en dålig ekonomi, därför jobbar jag alltid lite mer för att vara på den säkra sidan. Jag vet att jag är helt själv. Jag har ingen att gå till om det skulle krisa med pengar.
Så det har varit viktigt för mig att känna att jag kan klara mig själv.
Och kanske lite prestationsångest också, att jag har svårt att säga nej och sätta gränser om folk vill ha min hjälp.

Vi smuttar på våra smoothies ungefär som att vi båda tänker på något.
Och när jag satt där och tänkte så kände jag bara att, ja pengar kan verkligen sätta en stor stress och press på en! Men du, hur började det hela med cancern då?

-Det började med att jag låg i soffan och kollade på tv förra våren. Jag har en fransk bulldog, så kom han och skulle kliva över mig och då trampade han mig på bröstet, mera mot mitten av bröstkorgen men ändå på bröstet. Jag fick ett blåmärke där, stort som en femkrona ungefär. Sen när blåmärket gick bort så tyckte jag att det såg ut som en skugga där på samma ställe. Jag tyckte det var lite konstigt och började klämma och titta och undersöka, och när jag började klämma ihop bröstet så såg det ut som en inbuktning, lite som en cellulit.

I samma veva fick Eva-lill hem en kallelse till rutinkontroll på mammografi i slutet på maj. Hon berättade om händelsen och att det såg konstigt ut efter blåmärket. Du fick komma tillbaka och ta kompletterande bilder, vad hände sen?
-Då sa läkaren att man inte kunde se något avvikande på bilderna men att dom skulle kolla med ultraljud för att vara på den säkra sidan. Jag märkte att dom hittade något för läkaren började klicka en massa och kolla osv. Mycket riktigt, då hittade dom 4st tumörer som låg i området där jag hade fått blåmärket jag berättade om tidigare.
Det måste ha varit tufft under ultraljudet att ändå känna på sig att ”shit dom har hittat något”. Hur gick ni vidare sen, du och läkaren?
-Via biopsi så sög dom ur och skulle ta prov. Och det är bara om tumören är över 1 cm som det är risk för spridning och min största tumör som dom hittade var ju 1 cm. Så jag ville gå till operationen på en gång ungefär. Men det är ju bara att vänta och vänta. Jag fick vänta 2 veckor till svaren kom. Och då visade det sig att den största på 1 cm bara var torkat blod som tur var, så det var väl från blåmärket men jag hade en tumör som var på 6mm som visade att det var cancer.
Hur kändes det då? Lite lättnad ändå över den stora på 1 cm kan jag tänka mig, men samtidigt fick du veta att du faktiskt hade cancer. Hur kändes det att få det beskedet?
-Ska jag dö nu tänkte jag. Jag började tänka på barnen, dom är 13 och 21 år.
Hur ska dom klara sig? Hur ska jag göra med salongen, ska jag lägga ner den eller sälja den? Mycket praktiskt började jag tänka.
Sen när jag fick beskedet att jag inte skulle behöva cellgifter och att dom ville operera bort en tårtbit av bröstet bara så kom jag in i det här att jag kanske inte skulle berätta för någon, för det har aldrig synts på mig att jag har varit sjuk. Jag kanske bara gör operationen och sen kör jag bara på som vanligt med jobben tänkte jag. Men jag är glad att jag inte valde den vägen. Men jag fick en tanke att jag skulle hålla det hemligt.
Vad skönt att få höra att du inte skulle behöva gå igenom en resa med massa cellgifter! Och dom opererade bort den där tårtbiten av bröstet som tumörerna satt i?
-Ja precis, men dom vart då osäkra på om det var någon agressiv form av cancer, och det började pratas om att jag kanske skulle behöva cellgifter i alla fall som skulle ta väldigt hårt på kroppen och på hjärtat och då vart det som en helomvändning och en djupdykning ner igen liksom. Jag trodde att det skulle vara klart vid det här laget, att det skulle vara över. Plus att de upptäckte mer cancer i vävnaden så dom ville tabort hela bröstet i stället för den lilla tårtbiten som det var sagt från början. Det var riktigt jobbigt, jag gick ner mig ordentligt. Jag kunde inte äta, jag bara grät.
Du opererade bort hela bröstet i slutet på augusti 2012. Hur vart det sen?
-Efter det så läkte allt ihop fint och jag tänkte att nu blir allt som vanligt. Jag blir mitt gamla vanliga jag och ska återgå till min vardag. Men sen så vart det inte så! Det vart inte som vanligt.
Jag har jobbat jätte mycket i många många år, jag har haft två jobb men nu kände jag att jag inte klarade av det längre och jag ville inte gå upp i det tempot igen heller.
Hade det varit förr hade jag varit jätte stressad av att bara sitta hemma och vara sjukskriven. Men nu är jag inte stressad längre, det ska mycket till innan jag ska bli stressad ens. Jag är mycket lugnare som människa nu.

Nu i efterhand, skulle du kunna säga att du på något sätt är glad att du fick cancern?
-Ja hade jag inte fått cancer så hade jag fått en hjärtinfarkt eller något annat tror jag. Det hade aldrig gått att fortsätta i det tempot som jag gjorde. Jag vill inte vara den där supermänniskan längre, det känns jätte skönt, befriande!

Om du jämför ditt liv innan cancer med ditt liv efter cancer, vad skulle du säga är dom största skillnaderna?
-Jag lyssnar nog mer på mig själv och vad jag vill. Innan var det mer att jag måste tänka på den personen annars kanske den blir ledsen osv. Nu kan jag säga det att nä men du jag orkar inte, kan vi ta det en annan kväll? Och ingen blir ledsen eller sur för det! Och så är jag inte stressad och så har jag ingen ångest längre! Jag pratar inte så mycket om jobb längre heller. Det gjorde jag jämt innan.
Jag vill inte vara med så mycket folk längre som förut, jag vill inte stå i centrum hela tiden längre.
Nu är jag mer att jag tycker att det är roligare att träffa folk som vänner, och inte folk som är jobbrelaterat. Det behöver inte vara där det är stim och stoj mera. Nu mer i lugn och ro.

 Varför tror du att ångesten försvann?
-Jag hade mycket förväntansångest kanske vi kan kalla det, jag tänkte till exempel att  jag kunde inte åka till fjällen och åka skidor, tänk om jag skulle ramla och bryta armen, då kan jag ju inte jobba!
Men nu har jag åkt skidor, och det har jag inte gjort på 10år.
Sen när jag har varit sjukskriven från salongen så har jag tänkt att åh hur ska det gå med mina kunder och hur ska det gå med det och det och det. Men jag har ju märkt att det har ju löst sig fast jag inte hela tiden är med och är spindeln i nätet.
Det låter som att du kanske lärt dig lita mer på andra?
-Ja! Jag har kunnat släppa på mitt kontrollbehov. Jag känner att jag fått som ett nytt liv! Och det är jätte skönt, jag tar det lugnt nu och låter folk hjälpa mig!
Ja du känns väldigt glad och lugn, harmoniskt, nöjd med livet!
-Tycker du det? Tack! Det är så det känns nu också!
Jag hade även ett förhållande innan cancern som jag bröt upp efter jag blivit frisk från cancern.
Det funkade liksom inte längre. Jag förändrades. Han passade liksom inte in längre i mitt nya liv.
För han hade ju förväntningar på att jag skulle vara som jag var innan cancern, och det var jag ju inte. Så då hade jag ingen lust att förklara mig eller ursäkta mig. Jag har kanske blivit lite mer egoistisk nu.
Innan så tänkte jag väldigt mycket på den jag var i ett förhållande med och försökte passa upp på den osv. Men jag känner att jag orkar inte det längre, jag vill göra som jag vill känner jag.
Och det känns skönt, det känns som att jag har kunnat landa i mig själv.
Så om jag ska ha ett förhållande nu efter cancern så kommer det bli med en helt annan typ av människa än jag tittade efter innan cancern. Nu kommer det vara någon som jag kan känna mig lugn och trygg med och inte känna att jag måste va på ett speciellt sätt eller prestera.
Jag känner ingen panik med att träffa någon heller.
Min yngsta son har också utvecklats i det här kan man säga. Han hjälper mig jätte mycket hemma nu. Inget tjat om att det är jobbigt eller tråkigt. Allt har utvecklats till något positivt!

Tror du att det var en slump att just du fick cancer?
-Jag tror att kroppen reagerar på nått sätt, det var kroppens sätt att säga till mig. Jag tror att jag fick cancer pga hur jag levde. Och det fick jag faktiskt bekräftat för jag var uppe på Masesgården i februari genom bröstcancerföreningen. Då var vi 10 kvinnor från olika delar av sverige.
Jag fick lära mig att att det är 75% som har den hormonella cancerformen, och av alla dom så är det stressen man har gemensamt. Och det tar ungefär 10-12 år att bygga upp det här höga stresshormonet. Alla berättade sin historia, och alla var sådana som jag kallar supermänniskor som jobbar och stressar mycket.
Och de senaste 5 åren så har den hormonella bröstcancern ökat med 20%.
Tror du att det kan vara i samband med det här att man som kvinna ska vara både hemmafru och ha en bra karriär samtidigt?
-Ja gud ja! Man ska ju inte bara vara hemma med familjen. Och så fort barnet är fött så ska man träna och komma i form, man ska inte vara förslappad. Man ska ju ha ett bra jobb också, man ska ju inte nöja sig med att sitta i kassan på ica utan har du inga mer mål? Hur kan du vara nöjd med det? Så det är helt sjukt hela samhället. Och sen ska man pressa barnen att få bra betyg osv. Så det är så himla mycket som stressar folk idag.
Men den här veckan på Masesgården hjälpte verkligen mig, att träffa dom här personerna, och dom har ju också varit som mig, varit duktiga supermänniskor. Nu satt vi där, allt var väldigt prestigelöst. Man satt och delade med sig och grät.
Så jag tror att jag fick cancern som ett slags stopp, att det räcker för dig nu.

Har du några tips till andra ”supermänniskor”?
-Jag sitter inte som en polis och säger åt andra att dom måste lugna ner sig som vissa leker rökpoliser. Att åh vet du hur farligt det är att röka, du måste sluta. Jag tror att man måste komma till den punkten själv, där man känner att det räcker. Det spelar ingen roll att någon säger åt en. Man måste upptäcka det själv, men våga stanna upp och lyssna på kroppens signaler och när du upptäcker dom, våga förändra!

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

1 × två =