”Nu förstår jag att det viktigaste i livet är att må bra”

1 oktober, 2014

Anorexi är en typ av ätstörning som innebär att du kontrollerar vad du äter så kraftigt att du svälter dig själv. Du tycker att du är tjock även om du väger mindre än de allra flesta. Du är mycket rädd för att gå upp i vikt och tänker ständigt på vad du ska eller inte ska äta. Jag har pratat med Sofie som har varit sjuk i lite mer än tre år nu och Izzy som var sjuk i fem år.
Att äta en halv granola bar och ett halvt äpple låter kanske jätte lite i dina öron, men för Izzy var det ett dagsintag av föda på en hel dag när det var som värst för henne.
Sofie såg alltid till att ligga på ett kaloriunderskott, hon åt aldrig mer än 1000 kalorier om dagen när det var som värst.
Vad tror ni att det var som orsakade att ätstörningen började för er?
Sofie: För mig handlade det om missnöje. Missnöje på grund av höga prestationskrav, men också ett missnöje med kroppen och livet i allmänhet. Jag ser det delvis som en utbrändhet och ett sätt att hitta någonting man kunde vara ”bäst” på – bäst på att vara smal.
Izzy: Det är svårt att veta vad som orsakade att jag utvecklad en ätstörning. Men jag har alltid haft låg självkänsla och jag hade en period där jag försökte hitta vem jag var, jag kände mig vilsen och hade ingen kontroll.  Jag har en annan sjukdom som heter Cystic Fibros och jag var väldigt sjuk på grund av det och kände att jag inte hade någon kontroll i mitt liv. Så jag började kontrollera min mat och träning.

När insåg du själv att du hade ätstörningar?
Sofie: Det var när jag hade gått ned ca 8 kg, men jag kunde inte börja äta igen fast jag nått min ”målvikt”. Jag ville bara bli smalare, och insåg att jag tränade för att kompensera och gjorde allt för att spara in på kalorier.
Izzy: Det var inte förens jag började kämpa mot friheten och att bli fri från min ätstörning som jag verkligen insåg att jag var sjuk. Tidigare ville jag inte inse att jag var sjuk, jag trodde bara att jag var lite onormal och att jag inte behövde mat för att leva. Men ungefär tre till fyra år efter att jag utvecklade anorexia så insåg jag verkligen att jag var sjuk.

Var det inte någon i er närhet som märkte något?
Sofie:
Jo, det var flera personer, bland annat min dåvarande pojkvän la märke till mitt drastiska viktras. Mina föräldrar pratade med mig så småningom, och när jag träffade min faster, som själv har haft ätstörningar, förstod jag själv att jag hamnat i skiten. Vänner kommenterade om hur smal jag blivit, och några utav de närmaste förstod nog ganska snart vad som var på frågan.
Izzy: Det var min syster som märkte att jag spydde. Men i mitt fall tog det nästan två år innan någon la märke till mitt beteende, jag svälte mig själv, övertränade och spydde.

ätstörningFöre och efter bild på Izzy

Ni bodde hemma under tiden ni vart sjuka, hur ”gömde” ni er ätstörning för resten av familjen?
Sofie: Jag gömde den inte direkt när det väl blev uppenbart för mig att jag var sjuk. Däremot ville jag ju inte visa att jag fortsatte träna och gå ned i vikt, så jag tränade på raster och i samband med skolan. När jag vägde mig såg jag till att ha tyngre kläder och dricka mycket vatten.
Izzy: När jag var i skolan så åt jag aldrig och min mamma jobbade ofta sent på kvällarna. Min syster var ofta borta på kvällarna hon också, så ingen märkte att jag inte åt och tränade väldigt mycket. Jag sa ofta att jag inte var hungrig och så gömde jag mycket mat för att slippa undan med att äta. Jag hade på mig stora kläder och mjukis kläder så att ingen hemma skulle se att jag hade gått ner i vikt.

Hur kom ni ifrån er ätstörning? Var fick ni hjälp någonstans?
Sofie: Mina föräldrar uppmärksammade mitt beteende och så småningom och jag fick kontakt med skolsyster som hänvisade mig till länsenheten för ätstörningar. Jag gick i behandling, på öppen vård, i Gävle i nästan två år. Men det som hjälpte mig mest var nog när jag började blogga. Jag ville berätta för andra som var sjuka hur det faktiskt kan vara att bli frisk, och jag ville motivera andra till det. Jag hjälpte mig själv genom att hjälpa andra. Samtidigt hjälpte det att hålla fokus på framtiden, vad jag ville uppnå och att jag faktiskt behövde äta och gå upp i vikt för att klara av det. Jag ville inte kasta bort mitt liv egentligen. Små steg ledde till stora, ljuset började sakta men säkert att skymta bakom de svarta ätstörningsmolnen, och till sist var jag stark nog att leva livet själv.
Izzy: För mig var det så att jag först blev inlagd på ett barnpsykiatriskt sjukhus där jag spenderade 2 månader sängliggandes. Jag matvägrade och fortsatte att gå ner i vikt, tillslut fick jag ligga med sond i 3 veckor. Några veckor senare blev jag inlagd igen fast på Mando meter kliniken. Där spenderade jag två år, jag vart inlagd 5 gånger och fick dagvård 3 gånger innan jag blev utskriven.

Om ni blickar tillbaka, hur ser ni tillbaka på tiden då ni hade ätstörningar?
Sofie: Jag kan förstå, men samtidigt inte. Jag kan förstå att det var svårt att börja äta mer och sluta kompensera, men samtidigt kan jag inte förstå hur jag kunde tro att jag skulle bli tjock om jag åt lite mer. Det är en hemsk sjukdom och det tar lång tid att bli riktigt frisk. Det tog lång tid för mig innan jag gick upp i vikt och ibland önskar jag att jag tagit tag i det snabbare, för ju längre man lever med sin ätstörning, desto svårare blir det att få bort tankarna.
När jag tänker tillbaka ser jag vilken svag själ jag var. Hur kunde jag göra så mot mig själv? Samtidigt tror jag att det har varit en nödvändig resa att gå igenom, även om det har varit plågsamt.
Izzy: När jag blickar tillbaka till när jag var sjuk så känns det som en helt annan person. Det var inte jag som svälte mig själv, som försökte ta mitt eget liv eller började gråta när vi skulle äta eller handla mat. Jag spenderade nästan fem år med att slösa bort min tid. Så många saker jag sa nej till och undvek för att jag inte ville äta eller att det skulle störa mina rutiner. Men samtidigt skulle jag inte ändra det.

ätstörningSofie och några av hennes favorit citat

På vilket sätt tror ni att den tiden i ert liv påverkat den person ni är idag?
Sofie: Jag har lärt mig så mycket mer om vad som är viktigt att värdera i livet. Förut handlade allt om att vara bäst och tjäna mycket pengar till exempel. Nu förstår jag att det viktigaste i livet är att må bra. Jag har lärt mig att det inte finns några misstag, bara nya erfarenheter.
Izzy: Det jag har gått igenom har gjort mig till den personen jag är idag. Nu är jag stark, både fysiskt och psykiskt, så mycket hälsosammare, gladare och har mycket erfarenhet som jag kan dela med mig utav! Nu när jag är frisk så hjälper jag många som har varit i samma situation som mig. Och jag tycker det är superbra att jag kan använda min historia och det jag har gått igenom för att hjälpa andra!

Vad skulle ni ge för tips till andra som har ätstörningar?
Sofie: Sök hjälp, våga testa och göra förändringar så fort som möjligt! Ju längre man drar ut på det, desto svårare blir det. Och, det finns ingen ”botten”, det finns inget ”tillräckligt sjuk”. Är du sjuk så är det enda du ska sträva efter att bli friskare. Det är där glädjen och lyckan i livet finns. Acceptera också att det inte alltid går bra och att man får må dåligt. Så må dåligt ibland, men låt också de jobbiga tillfällena stärka dig och ge dig ett nytt jäklar anamma att bli frisk.
Izzy: Tips som jag skull ge är som Sofie säger, att våga fråga om hjälp. Också att erkänna för sig själv att man är sjuk, att det du gör inte leder till lycka eller hälsa. Det kan och kommer bli bättre! Men det måste vara personen som är sjuk som väljer att bli frisk, annars kommer man spendera flera år med att bara vela fram och tillbaka. Man måste bestämma sig för att bli frisk och då hela tiden kämpa mot rösten i huvudet!

———————————————————————————-
Eftersom ätstörningar ofta kommer smygande kan det vara svårt att själv se och förstå när det börjar handla om en sjukdom. Om du känner igen dig i flera av de här punkterna kan det handla om en ätstörning och då bör du söka hjälp via skolhälsovården, en ungdomsmottagning, barn- och ungdomspsykiatrin eller en vårdcentral.

  • Du bantar och blir mer och mer upptagen av dina matvanor och din vikt.
  • Du skjuter upp måltider, äter långsamt eller vill äta ensam.
  • Du äter oregelbundet, hoppar till exempel över frukosten eller äter stora mängder ”förbjuden” mat när du är ensam.
  • Du tränar överdrivet mycket.
  • Du har svårt att koncentrera dig i skolan eller på arbetet.
  • Du är kritisk till sin kropp.
  • Du utvecklar olika tvångsbeteenden, som särskilda sätt att äta vissa saker.
  • Du känner dig nedstämd eller har ångest.
  • Du skadar dig själv eller har självmordstankar.
  • Du gör dig av med det du har ätit genom att till exempel kräkas.
    (www.1177.se)

 

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Bulimifri 14 oktober, 2014 at 06:07

    det är så oerhört bra att du lyfter detta ämne för det är så många drabbade som kämpar mot sin demon helt själva. demonen intalar dig att du inte alls är så sjuk, att allt är en överdrift och bilden av sjukdomen förskönas för dig själv och din omgivning. Min resa har pågått i nästan femton år och trots behandlingar så har demonen funnits med och jag har intalat mig själv och min omgivning att jag blivit frisk samtidigt som ångesten, smalhetsen, bantningshysterin och kräkningarna kvarstått. Demonen har varit så kraftig att jag blivit fullständigt manipulerad och inte ens när jag satt med fingrarna i halsen insåg jag hur sjuk jag var. Rösten i mitt huvud sa åt mig att det inte var så farligt. Ätstörningar överlag är en vidrig sjukdom och ju tidigare man söker hjälp desto ”enklare” är det att ta sig ur det. Tack för ett bra inlägg.

  • Leave a Reply



    två × ett =